Det gör det. Piggare idag. Men lååångt ifrån frisk. Blir fortfarande alldeles slut vid minsta lilla påhitt.

Som att jag var tvungen att åka och hämta min medicin. JAG? Bara för att vi är så puckade att vi inte fixat en sån där fullmakt. Idiotiskt ju.

Passade även på att gå in på systemet och köpa några öl och en flaska whiskey till hjärtat mitt. Som tack för hur han för tillfället sliter arschlet av sig här hemma just nu.

Köpte även en liten tackpresent till Linda.

Mitt dåliga samvete kröp även fram lite när jag låg bredvid Linusen och han skulle sova middag. Tänkte också sova, men kom fram till att Saga fått tagit lite mycket skit av mig nu när jag vart sjuk. Så jag gick upp och pysslade lite med henne istället. Prinsesskronor och gud vet allt.

Idag har vi även premiärat med semlor! Saga åt upp grädden, Linus ratade den helt, jag åt upp halva... Succé? Nja.

Linusen har 38,5 idag. Märks väldigt väl. Jag är feberfri. Sååå skönt. Första dagen på ett tag utan alvedon och ipren.

Var in på apoteket ju. Passade på att bunkra upp medicinskåpet. Plåster, sårrengöring, samarin, alvedon vuxen+barn, ipren vuxen+barn, nässpray. Treo och vuxennässpray fanns redan hemma. Så nu är det fritt fram att bli sjuka! 411 kr. Pust. Plus min hostmedicin och penicillin. 200 kr till. Smack, liksom.

Min syster var med i tidningen i Lördags, och vi missade det. Men hon sa att det var en suddig bild, så jag bifogar en bild från världens finaste bröllop, med världens två roligaste bröllopsfester. Jistanes. Ni borde gifta er mer ofta. Mohaha!

Visst är hon grann?

Min unge, det där. Herregud! Jag brukar bli imponerad av henne när hon hämtar kläder själv. Typ, en rosa kjol, bruna strumpbyxor, en brun tröja med rosa små hjärtan. Hade en liten känsla av att hon hade en feeling för det där.

Tills mina ögon skådade detta.

Kläderna är det väl inget fel på. Men hon hade väl kunnat vara lite mer picky gällande accesoarerna. Fisunge.

Så, nu har jag smittat ner Linusen och svärmor. Som ett smäck. Så vi blir väl hemma hela bunten i morgon. Jag är ju typ totalt handlingsförlamad ännu, så Jocke får ta hela tunga lasset själv. Så han vabbar för Linus. Och att skicka Saga till dagis känns bara korkat, då vi antagligen är vandrande smitthärdar hela bunten.

Så, there goes min lugna sova-hela-måndagen.

Apropå hela lasset. Igår, mina vänner, gjorde min man köttfärsbiffar, gräddsås och potatis till oss. Det var supergott och han var kanoners i köket!

Har ju blivit så att han har fått sköta tvätten, och jag maten. Städningen delar vi liksom på. Men nu har han typ fått tagit... allt. Jag har legat i den där sängen och tittat på typ en hel säsong Top Model. I love it.

Skulle göra mannagrynsgröt till barnen ikväll (ja, där brister Jockes kunskaper i köket liiite). Kokade gröt, drack en kopp the. Duschade, klädde på mig. Sen var jag så slut som att jag skulle sprungit ett maraton eller nåt.

Och jag överdriver inte. Sanning.

Linus hostar på tok för mycket där nere. Usch. Livrädd att han ska åka på samma däng som jag. Fy. Peppar peppar. I morgon inbillar jag mig iallafall att jag borde känna mig lite bättre. Antagligen fortfarande sjuuukt trött. Men kanske inte lika ont i halsen och bröstet. Och kanske behöver jag inte få upp brun-gröna stooora klumpar ur halsen varenda gång jag nyser mer. *ryser* Fy...

Nä. Nu ska jag dra en vända på nätet, sen ropar sängen på mig. Alldeles för lång frånvaro.

Dagens + : Jag kan andas!

Upp till akuten vid två i natt igen. Riktig panik. Jag har aldrig i hela mitt liv vart så rädd. Det var fruktansvärt.

Fick andas syrgas i två omgångar. Fick även ta kortisontabletter upplösta i vatten.

Begav oss hemmåt efter nästan en timme. Mådde rysligt illa. Hade förberett mig genom att ta med en spypåse och papper. Vid Fundia brakade helvetet lös, och så spydde jag ända till Rondellen. Fy fan. Det var grönt och gult, och slemmigt och klumpig. Och väldigt äckligt.

MEN, vilken befrielse efteråt. Alldeles tomt och rent att andas... åh.

Har precis pratat med min chef. Kommer bli hemma tills på Onsdag till att börja med. Gick ner i källaren och skulle hjälpa Saga med kläder. Innan jag kom upp höll jag på att både svimma och kräkas av utmattning. Det blir vila, på hög nivå.

Ska snart krypa ner i sängen och sova en stund.

En sak till bara. Dessa underbara grannar. Dessa fantastiska människor som springer över med febernedsättande i pymmis, klockan sju på morgonen. Och dom som erbjuder sig som barnvalt när jag är trött. Och dom som, kockan två på natten, utan att ens tveka, kommer över och sitter hos våra barn så att vi kan åka till akuten.

GULD! Vi kan inte ens med ord förklara vad det betyder. Hoppas bara att ni förstår att vi ställer upp på samma sätt för er! Miljoner kramar.

En effektiv timme.

Då jag fick panik igen, så tvingade min man mig att åka till akuten. Komma fram till sjukvårdsrådgivningen var omöjligt, så vi drog ett wildcard.

Väl framme fick vi komma in direkt från receptionen för att jag var så rackarns dålig.

Träffade den ljuvligaste sköterskans om jag kan tänka mig jobbar där uppe. Vilken kvinna! Tänk om alla inom sjukvården var så fantastiska.

Undertryck på 105. Därav flimret för ögonen alltså. Lite har man lärt sig genom sina bebisar i magen.

Temp på 38,6 trots både ipren och alvedon.

Sänka på 67.

Penicillin och hostmedicin.

Allt detta gjorde vi på mindre än en timme.

Vi åkte 21.29 och var hemma runt 22.20 Imponerande, Akuten i Ludvika. Sannerligen.

Nu ska vi dricka lite the och äta mackor, ska också ta lite morfinhostmedicin, så kommer jag förhoppningsvis sova gott.

Ooover.

Jag hade precis en nära-döden upplevelse. Jag har aldrig, aldrig i mitt liv vart så panikslagen.

Jag är pjoskig, men det här var illa.

Kände mot kvällen att det blev värre och värre i bröst och andning. Vil halv åtta gick jag in i sängen, men ligga var omöjligt. Det var som ett lock när jag skulle andas. Gick upp, gick runt runt. Paniken blev värre och värre. Det var som att andas genom ett sugrör!

Jocke springer ner och lägger Linus (den lilla nattugglan) Och jag ringer mamma. Mamma, som inte hör något av vad jag säger. Dels för panik, dels för gråten och dels för att jag inte kunde andas. Vi bestämde att dom skulle komma upp, och sen la vi på. I samma veva böjade jag hulka. Kastade mig över diskhon, och ut kommer en stooor varklump på typ 1*1cm. Sååå äckligt! Och en sån befrielse. Har aldrig känt mig så tom och trött någon gång. Jag blev sittande på golvet och stirrade... Så gräsligt otäckt.

Jocke tycker vi ska åka upp ändå. Men jag vette fan. Det är sån kö till sjukvårdsrådgivningen att dom ber en lägga på och försöka senare... Blir nog hemma i natt.

Är det värre i morgon får jag väl åka upp.

Så. Det var rapporten. Nu ska jag dricka upp mitt the, sen sova.

Det är fortfarande lika synd om mig, om inte ännu mer idag.

Men det började kännas liiite som att jag var den enda i heeela världen som tyckte så synd om mig.

Tills min Man kom hem från affären.

Nu känns genast allt mycket bättre.

Och nu ska han laga pyttipanna och stekt ägg, med både ketchup och rödbetor till mig.

Efter det kommer nog nästan allt kännas helt bra. Men bara nästan.

Till slut gav kroppen vika för alvedonet. Efter närmare två timmar började jag svettas, och det är så ljuvligt!!! Fan, vad skönt det är.

Jocke har hämtat nå dunderipren från mamma och pappa också. Får jag varva.

Barnen är ju hos farmor och farfar, vilket känns skönt. Dom har det hundra gånger bättre där. Full uppmärksamhet.

Har ätit lite korv och mos, nu sk vi dricka kaffe och äta lite glass. Så att vi inte somnar innan Let´s Dance!

Sen hoppas jag på en god natts sömn.

Vi får väl se. Magen strular, och öronen värker. Men förhoppningsvis så ska pillrena hjälpa mig.

Over.

38,9 för en timme sen. Tog då två alvedon. En timme senare har jag 39,2. Panik... Nu dör jag nog.