Våran älskade, lurviga, mjuka, tjocka, lilla bebisräkan har åkt till himlen idag.

Tillsammans med alldeles fantastiska veterinären Maria, så kom vi överens om att det var det enda som var rätt. Och när jag såg honom idag, hos doktorn, så inåg jag att vi nog har blundat för hur sjuk han egentligen har vart. Hans päls hade ingen glans, han var avmagrad, och vinglig i benen.

Vi pratade ett tag, och så fort Maria sa att vi gjorde rätt som valde av avsluta hans liv, så sätter han sig jättenära henne, lägger huvudet mot hennes bröst och börjar spinna. Det var precis vad han ville! Han hade fått knölar runt hela halsen, små hårda knölar. Hans sår på huvudet spred sig, och hade kommit över till andra örat. När han fått sprutan och somnat in, klämde hon honom på magen, och konstaterade att han hade små knölar på njurarna också.

Jag hoppas bara att han inte haft för ont.

Den största nackdelen med djur. Dom ger så otroligt, otroligt mycket. Dom är våra familjemedlemmar. Men den dagen då man tvingas ta det där beslutet, om liv eller död. Pust. Den dagen ska man aldrig skaffa ett till djur.

Jocke skulle ju ha jobbat eftermiddag, men han tog en föräldradag. Barnen fick vara hos Mormor och Morfar, så fick vi klara av det där själva, ta en vända på stan och äta lite i lugn och ro.

Jag är trött. Det har vart ett otroligt påfrestande dygn, med en massa onödigt småbråk. Jag har gråtit mängder. Över skitsnack bakom ryggen, missförstånd, och över Räkan.

Mitt huvud värker, och jag är bara sååå trött.

Allt har löst sig. Och kanske har till och med vissa fått sig en tankeställare, och lärt sig något. Det blir nog bra till slut.

Slutpratat om det.

Mitt i allt fick jag något ryck om bloggen... Lite panik på något sätt. Över att inte veta vilka som läser. Vilka som går runt och vet massa saker, tolkar massa saker på sitt eget vis... Jag vet inte.

Men jag vill ju. Jag tycker att det är roligt. Och jag har släkt som inte bor här, eller träffar oss speciellt ofta. Och jag tycker att det är ett bra sätt att hålla kontakten med varandra. Se att man kanske är mer lika än vad man tror.

Som min syster skrev i en kommentar (den var ganska syrlig, så jag tog bort den, sorry sis.): Jag läser den för att den gör mig glad, och för att det känns som att vi träffas varje dag fast vi inte gör det.

Och det är ju därför! Hon satte ord på det så himla bra och fint.

Så jag kör på ett tag till, tills jag får nästa panikattack.

Nu ska jag krypa ner i sängen och vila. Känner mig märklig i magen. Peppar peppar.

Funderar starkt på att pausa ett tag.

Ca 42 besökare varje dag. Vet kanske vilka 10 av dom är. Resten har jag ingen aning.

Men tydligen läser folk. Vuxna människor. Och så bildar dom sin egen lilla teori om hur saker och ting ligger till.

Jag vet inte om jag vill att dom ska få gotta sig i mitt liv.

Jag ska fundera. Under tiden kanske någon kan ge sig till känna?