Skulle ju skriva om telefonsamtal och bläffor på låret.

Bläffor på låret kan vi stryka. Det har lugnat ner sig. Ett tag där trodde jag att jag hade fått borrelia eller något! Hujeda mig hur jag såg ut... Men det är dämpat sig.

Men telefonsamtal. Låter kryptiskt. Eller hur?

Så märkvärdigt är det inte.

Men jag har tänkt på en sak den här veckan. Har ni tänk på hur mycket ett telefonsamtal kan betyda? På gott och ont, såklart. Men nu syftar jag nog snarare på ont.

Hur ett telefonsamtal kan kasta omkull hela ens trygghet?

Vi tar ju allt för givet. Vi lär oss aldrig. Vi lullar runt i vårt lilla liv och tar allt för givet. Jobb, mat på bordet, inkomster. Och sist men inte minst, familjen.

När Jocke stänger dörren på morgonen och åker till jobbet så tar jag för givet att han kommer hem igen. Att han kommer ringa mig på jobbet mellan nio och tio, som han alltid gör. Att han kommer ringa när han åker hem, fråga om han ska handla något, säga att han är på väg hem. Sen räknar jag med att han kommer öppna dörren inom en kvart. Hur kan jag vara så korkad att jag tar det för givet?

Min mamma och pappa. Dom har ju allti funnits där. Alltid. Och så ska det ju alltid vara. Eller? Nej, såklart inte. Och ibland slår det en. Riktigt bokstavligt talat, så slår det en. Som en knytnäve i magen. Den största trygghet man någonsin haft, dom som man alltid kunnat räkna med. Som alltid funnits där. Dom som lagar godast mat. Dom som har sett till att jag alltid har hela och rena kläder, och tak över huvudet.

Kommer odm försvinna ifrån mitt liv en dag? Det finns inte i min värld. Och när jag tänker på det så är det nästan som att jag slutar andas.

Jag vet att jag har en egen familj. Men dom är ju ändå min grund, min mamma och pappa.

Om man bara kunde bli bättre på att visa vilka som egentligen är viktiga, och hur viktiga dom är, innan dom försvinner ifrån oss.

Fick sovmorgon idag. Det var lovely. Råka somna i soffan igår kväll. Vid typ nio. Sen sov jag till... hrm. Nio i morse. Tolv timmar i ett smäck. Händer inte ofta. Kom upp till dukat frullebord.

Sen gick jag och Vovve på prommis. I en timme och tjugo minuter. Det var isande kallt och alldeles fantasiskt skönt. Verkligen. Nyss hemkommen, och då var visst övervåningen städad! Kors! Golvet skurat, toaletten rengjord, tvätt hängd. Ugnspannkaka i ugnen. Han kan han, den där Hillbomskarln.

Alldeles snart väntar dusch. En het, lång. Sen blir det lunch. Sen kommer mamma och pappa. Sen blir det lite fix med packning av väskor och framtagning av kläder och sånt inför morgondagen. Måndag igen, liksom.

Nä. Mina lår hålle rpå att rilla av för att dom är så kalla. Nu blir det dusch, sen myspyskläder.

The Baseballs. Grymma.

Nu ska jag åka och hämta mina juveler.

Jag har blivit en P3 nörd. Hela dagarna i köket bubblar P3 in i min hjärna.

Och hujeda mig. Så grymt mycket bra musik det finns nu. Det är verkligen enormt. Har ju hejjat över Asha Ali tidigare. Men nu finns det så himla, himla mycket mer.

Det här är numero uno just nu. Så grym. Så fantastisk. Två av Sveriges absolut bästa musiker. Salem och Robyn. Alldeles... Fantastiskt.

http://www.youtube.com/watch?v=hA9UA3CSnms&feature=related

Sen har vi det här.

http://www.youtube.com/watch?v=psuRGfAaju4&feature=fvst

Och det här.

http://www.youtube.com/watch?v=O6WScILg74s&feature=fvst

Och det här.

http://www.youtube.com/watch?v=V_WQ6u9os50

Och sist, men absolut inte minst.

http://www.youtube.com/watch?v=CJFAheNAJRs

Ok. Det var mitt bidrag.

Nu ska jag äta frulle. Sen ska jag ta med min man på en kall promenad med Bosse innan vi hämtar barnen.

Jag är barnfri. Halleluja! Tack, världens bästa svärmor, för att du hoppar in, när det behövs som allra, allra mest. Minns faktiskt inte när jag sist kände att jag hade ett sånt här behov av att... andas, sist. Känns nästan lite fult att säga, att det är så skönt utan ens barn.

Men idag tänker jag säga så ändå.

Så det här är min eftermiddag. Skvaller, fotbad, chokladbollar och en stor kopp kaffe. Ljuvligt.

Sen blir det att handla det allra nödvändigaste, hyra film, köpa godis och sen korvtjorren. Mycket mer än så blir det inte idag.

Känner att jag ska blogga mer. Det bubblar i mig. Men det får bli ikväll.

Måste bara komma ihåg: Telefonsamtal, bläffor på låret och bra musik.

Så.

Finns det något finare än syskonkärlek?

Det är ju ingen annan som vart med hela vägen, hela uppväxten. Alla bus, alla bråk.

Känns som Måndag, men det är Tisdag. Det är ju kanoners egentligen. Men det blir lite snurrigt. Vi var ju "lediga" igår.

Idag kom finaste Saga hem igen. Efterlängtad som tusan. Hon åkte i Söndags vid lunch, när jag var ute och gick. Så i morse började abstinensen bli riktigt allvarlig.

Men nu så. Äntligen är huset komplett igen.

Har rensat ur puppens garderob. Nu har Lill-Tjock tre påsar kläder här att hämta! Sommargarderoben räddad.

Trött, och veckodag, så det blir ett sånt här värelöst, tråkigt inlägg. Bla, bla, bla... idag har vi gjort det här... bla, bla, bla... Bara gojja. Kanske ska börja helgblogga. Vore kanske en idé!

Något som är skoj är att Mammas 50års fest närmar sig. Ska bli riktigt roligt! Första gången på typ...*tänker så det knakar*... 1,5 år som vi alla i familjen träffas, utan barn och alla kan festa till det. Brukar bli lyckat. Ska ge mig upp till kupolen innan festen. Måste försöka hitta något snyggt att sätt på mä! Håret får nog vara. Kastar i en toning eller så. Men låter nog bli att klippa.

Nu avslutar jag det här kassa inlägget med att berätta att jag ska gå och röra i köttgrytan.

Blahh.

När jag ser det här, kan jag inte låta bli att bli fundersam...

Abbe har samma "fel" som dom funderade på om Linus har. Såklart kan man prata på olika sätt, trots samma fel.

Men jag vet inte... Linus har inte det där "sch"-ljudet. Eller hur jag ska förklara.

Jag vet inte. En sak vet jag. Jag kommer grubbla ihjäl mig.

http://www.youtube.com/watch?v=Wkqr7tdvtdk