Jag har många kusiner. Mest på min mammas sida. Vi ses inte jätteofta. Väldigt sällan, faktiskt. Alldeles för sällan.

Och dom gånger vi ses, så kommer det alltid vara... fel. Konstigt. För någon fattas. Kommer alltid fattas.

Lilla Johan. En av alla mina fina kusiner. Han försvann från oss i Augusti 2007. En olycka, på hans moped.

På en sekund förändrades världen för så många människor.

Jag minns allt från det dygnet. Från den sekunden telefonen ringde, jag valde bort samtalet för det var alldeles för sent på kvällen. Sov ju nästan. När det ringde igen, ett par sekunder efter. Den sekunden jag fattade att nåt har hänt.

Jag minns allt. Alla känslor. Jag kan blunda och se allt framför mig. Omtumlande, overkligen och orättvist.

En olycka berör så himla många människor. En mamma och en pappa. En mormor och en farfar. En moster. En bästa vän. En flickvän. En hel skola. En hel by.

Och någonstans tycker man att barn - för det är fasiken det dom är - borde lära sig. Alla dessa småpojkar, som tror att dom är odödliga. Vad är det för en gen i deras hjärnor som uppenbarligen är ur funktion? Varför lär dom sig aldrig, aldrig, aldrig?

I natt har det vart en olycka, och en 16 årig pojke är allvarligt skadad.

Samtidigt som jag blir otroligt ledsen - jag är ju själv mamma - så kan jag inte låta bli att bli förbannad. Jag blir förbannad, för det är så jävla onödigt! Jag blir förbannad för att jag har själv en son!

Och jag vet inte ens vad jag vill ha ut av det här inlägget... Mer än att det är alldeles fruktansvärt.

Till Linusen. Finaste korven. Lyssna på mamma nu:

När du blir en större pojke, så ska du vara försiktig. Du ska förstå hur skört ditt liv är. Du ska förstå att allt kan vändas uppochner på en sekund. Du ska förstå, veta och tänka på att vi älskar dig. Att vi alltid kommer att vänta på dig. Din stol vid köksbordet kommer alltid stå tom, tills du kommer hem och ska äta din kvällsmat. För du ska alltid komma hem. Hel.

Du måste alltid komma hem, hel.

 

Kerstin

22 oktober 2010 18:27

Jag känner och tänker precis som du, att alltid vara rädd för att något ska hända. Jag är mitt upp i det, med en 16-åring som tror han är odödlig. Alla kvällar vi sitter här och väntar på att han ska komma hem. Tänk om han inte kommer, jag kan inte ens tänka tanken...

 

Sara

22 oktober 2010 18:48

Jag blir nästan tårögd av det du skriver...jag känner exakt samma oro, ångest och fruktan..gud hjälpe att det aldrig händer oss...men man kan aldrig veta, jag skulle bli tokig om jag fick ett besked mitt i natten av att det hänt de mina något. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig den känslan.
Vi får fortsätta mana, tjata, gnälla på våra barn och hoppas att det räcker hela vägen.
Var rädd om dig och de dina

 

mammis

22 oktober 2010 19:59

Åhh Lisa vad fint du skriver! Just så kände jag när jag fick höra att det hänt en olycka,två 16 åringar som riskerar sina liv med sådana dumdristigheter,hallå de är BARA 16 år! INGEN får köra bil innan de fyllt 18,inte jag,inte du ,inte någon alls och speciellt inte en 16 åring! Allt som hände och alla känslor från 14 augusti-07 bara anfaller mig,jag blir alldeles illamående. Känslan som anhörig,att inte kunna göra någonting är fruktansvärd. Jag hoppas att allting går bra med killen.............

 

Taina

22 oktober 2010 20:01

Ja jag kan lova att ett sånt samtal raserar hela ens liv. Att man överlever är jag ett bevis på men fråga mig inte hur. Man ska inte behöva överleva sina barn, men det går aldrig att hålla dem ifrån faror såvida vi inte väljer att låsa in dem. Tyvärr väljer dom att göra dumdristiga saker och tyvärr kan vi föräldrar inte alltid få dem att förstå att vissa saker kan va ödesdigra..... Det är så jäkla onödigt..... tänk om dom ändå lärde sig, precis som du säger Lisa, att livet är skört. Men vi kan inte hålla koll på dom 24 tim om dygnet...... Kram på dej Lisa

 

mammis

22 oktober 2010 20:22

Glömde säga,vilken alldeles fantastisk bild på Kottarna Hillbom!

 

Syster

25 oktober 2010 16:13

Odödliga är precis vad dom tror att dom är och det gör så ont att dom inte förstår, att dom inte lär sig, minns andra saker som hänt.
Jag trodde att all oro var över bara jag fick min lilla knodd på bröstet, bara han överlevde på sin campingplats i min mage, my god, det var inget mot allt man känner nu och jag kan bara ana hur mycket värre oron kommer att bli med åren. Men som moster skriver, man kan inte gärna låsa in sina barn. Bara hoppas av hela sitt hjärta att dom kommer hem hela.

 

mammis

28 oktober 2010 21:41

Men gud,jag har läst ditt inlägg varje dag nu sedan du skrev det,måste bara säga att det är så jäkla bra,verkligen. Avsnittet,Till Finaste Linus Korven är fantastiskt! Kärlek......

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://blogg.mama.nu/mellanhimmelochjord/

Efter det där inlägget, så borde typ någon tipsa Ingvar Kamprad, sen borde han sponsroa mig med ett fett stort IKEA kök. Ett bondkök där jag och barnen kan kladda loss ordentligt. Med gott om plats?   Vem mejlar Ingvar? ...

Här skulle det ligga ett fint kort, på Sagas mess från köket. Men kameran kaikade ur, så ni får hålla tillgodo utan.   Iallafall så har Fröken hjälp mig att laga mat idag. Ett tips från coachen till alla er som har små matvägrare. Låt dom vara me...

Att jag är en sucker för låttexter, det är ju old news för er som hängt med i bloggen ett tag. Vet att ni inte är så himlans många nu, men det känns ok. Nästan bättre. För ni som läser nu, är antagligen uppriktigt intresserade, och läser för att ni b...

Nu tror jag att jag har kommit på det. Kläckt idén för upplägget på den här bloggen.   Jag vill inte lägga ner den. Ibland så har jag ett sånt enormt behov av att ventilera. Men bara ibland. Och då kanske det blir långa inlägg. Kanske lite djupar...