En effektiv timme.

Då jag fick panik igen, så tvingade min man mig att åka till akuten. Komma fram till sjukvårdsrådgivningen var omöjligt, så vi drog ett wildcard.

Väl framme fick vi komma in direkt från receptionen för att jag var så rackarns dålig.

Träffade den ljuvligaste sköterskans om jag kan tänka mig jobbar där uppe. Vilken kvinna! Tänk om alla inom sjukvården var så fantastiska.

Undertryck på 105. Därav flimret för ögonen alltså. Lite har man lärt sig genom sina bebisar i magen.

Temp på 38,6 trots både ipren och alvedon.

Sänka på 67.

Penicillin och hostmedicin.

Allt detta gjorde vi på mindre än en timme.

Vi åkte 21.29 och var hemma runt 22.20 Imponerande, Akuten i Ludvika. Sannerligen.

Nu ska vi dricka lite the och äta mackor, ska också ta lite morfinhostmedicin, så kommer jag förhoppningsvis sova gott.

Ooover.

Jag hade precis en nära-döden upplevelse. Jag har aldrig, aldrig i mitt liv vart så panikslagen.

Jag är pjoskig, men det här var illa.

Kände mot kvällen att det blev värre och värre i bröst och andning. Vil halv åtta gick jag in i sängen, men ligga var omöjligt. Det var som ett lock när jag skulle andas. Gick upp, gick runt runt. Paniken blev värre och värre. Det var som att andas genom ett sugrör!

Jocke springer ner och lägger Linus (den lilla nattugglan) Och jag ringer mamma. Mamma, som inte hör något av vad jag säger. Dels för panik, dels för gråten och dels för att jag inte kunde andas. Vi bestämde att dom skulle komma upp, och sen la vi på. I samma veva böjade jag hulka. Kastade mig över diskhon, och ut kommer en stooor varklump på typ 1*1cm. Sååå äckligt! Och en sån befrielse. Har aldrig känt mig så tom och trött någon gång. Jag blev sittande på golvet och stirrade... Så gräsligt otäckt.

Jocke tycker vi ska åka upp ändå. Men jag vette fan. Det är sån kö till sjukvårdsrådgivningen att dom ber en lägga på och försöka senare... Blir nog hemma i natt.

Är det värre i morgon får jag väl åka upp.

Så. Det var rapporten. Nu ska jag dricka upp mitt the, sen sova.

Det är fortfarande lika synd om mig, om inte ännu mer idag.

Men det började kännas liiite som att jag var den enda i heeela världen som tyckte så synd om mig.

Tills min Man kom hem från affären.

Nu känns genast allt mycket bättre.

Och nu ska han laga pyttipanna och stekt ägg, med både ketchup och rödbetor till mig.

Efter det kommer nog nästan allt kännas helt bra. Men bara nästan.