Från och med i morgon, Måndag, kommer jag ta bort min blogg.

Väntar med att radera den helt, tills mina "dagliga" läsare fått chansen att se att jag lägger ner.

Det är inte speciellt kul längre, mer ett stressmoment. Så i morgon försvinner jag.

Nu vet ni!

Tror ni det eller? Not.

Förvirringen i mitt huvud fortsätter att vara totalt. Allt från att lägga in räkningarnas förfallodatum på fel dag, så att jag blev ståendes i kassan på Ica Maxi efter storhandling med beskedet: Medges Ej, till att hålla telefonen uppochner när jag pratar i den.

Annars rullar allt på.

Funderar seriöst på 4 dagars semester under påsk. Eller, efter blir det väl liksom. Fan, vad jag tror att det skulle vara skönt. Beror lite på hur Jocke jobbar och så. Vi får se. Men jag tror nog jag slår till på det.

Ica Maxi idag efter jobbet, tillsammans med mamma och pappa. Svettigt, trång och irriterat. Och tomt på kontot i kassan. Men det löste sig. Eller jag löste ut mig, eller hur man säger. Tur man har nödresurser! Men nu finns det mat hemma, för ett tag framöver. Till både oss och djuren.

Igår var vi hemma och vabbade, Saga hade hostat hela natten. Men idag var det fullt ös igen. Vi skulle även ha vart till Falun till logopeden igår, men även han var hemma och vabbade, så det blidde inget. Till min stora lycka! Hann både beställa en spiderman-tårta till Linus, och baka fyra sorters kakor. Och två misslyckade sockerkakor. Dom sparade jag i frysen, tills när det kommer besök som jag nser är värda att äta mina platta, trasiga sockerkakor. Nej, det lägger jag över på mor min.

Tårta i morgon, bullar på Lördag. Och slå in paket i morgon. Och tvätta fönster. Och städa.

Så rullar mitt liv på.

Nu blir det iallafall filmkväll.

Bolibompa idag, Sunes Värld. Garagestädning. En kompis till Sune är där och letar grejer till en auktion.

- Men det finns väl inget av värde i vårt garage, heller, säger Sunes mamma.

- Jo, den här tror jag kommer göra succé! Den här sovsäcken för två personer!

- Det är ingen sovsäck! Det är mina täckbyxor!

Mohahaha... Så hysteriskt roligt.

Något annat hysteriskt. Nya trissreklamen. Oh my god, säger jag bara. Hon är typ stenrik, och behöver inte jobba, men går dit och sitter och drar i sig helium varje gång hon ska säga något. Åh, det är humor på hög nivå.

Det är tungt idag. Men det var det värt. Det var väldigt skoj. Vi skrattade, dansade och hade djuuupa samtal.

Nu är vi trötta och ska krypa till kojs. Kalas hos grannarna i morgon. Och möjligtvis lite snöskottning.

Har reagerat när jag hört låten på radion. Visste att det var något för att hjälpa Haiti. Och den är fantastisk.

Det är en fantastisk låt med R.E.M Och i det här sammanhanget så fick den liksom... en helt ny betydelse.

Och så såg jag videon. Och allt annat i världen känns oviktigt.

Om mitt hår ska vara lockat eller rakt ikväll, om jag har gått ner ett kilo eller 0,5 den här veckan, och att köttet kanske blev lite väl tunnt skivat.

Fullständigt gräsligt, pinsamt. Att jag ens har mage att tänka på sånt.

Titta på hela videon. Den är alldeles fantastisk. Från sorg, panik och tårar, till någonstans... glädje.

4,16 in i låten. Åh.

http://www.youtube.com/watch?v=WmZzp-iISM8&feature=fvst

Det är nästan läskigt. Jag är helt jäkla bombad i huvudet. Helt körd, och jag vet inte varför.

Igår släppte jag ut Bosse, hämtade posten, gick in och stängde dörren. Satt mig vid datorn och kikade. Kollade ut genom fönstret, såg grannen gå förbi med deras vovve. Efter ett par minuter kom killen tillbaka springande. Som en vante efter sin hund. Och en till hund också. Tänk, så märkligt, någon stackare vars hund har smitit. Pinsamt. Hm.

Men vänta nu. Det ser onekligen ut som min hund... Hur? Kan det vara? Är det?

Minsann. Jag hade glömt, på en minut, att jag hade Bosse med mig ut. Sjukt.

På jobbet idag var det pannkaka. Gjorde smeten i god tid, så att den fick stå och dra sig lite. Stekte pannkakorna, och funderade lite över den märkliga stekytan. Men inget mer med det. Stekte typ 70 pannkakor, och hade typ 0,5 liter kvar av smeten, när jag började fundera varför den var så rackarns simmig. Minsann. Jag hade inte haft i ägg! Hallå? Det är 4 ingredienser i pannkakssmet, och jag missade typ den viktigaste.

Herpes på näsan, finnar runt munnen och allt är skit.

Nu ska vi snart ner och förbereda lite inför festen i morgon.

Ibland undrar jag hur fan jag ens kan komma ihåg mig själv. Herre min Gud. Överbelastad Hjärna AB.

Lång dag på jobbet. Slutade halv fem. Hade beställt mat hos mamma och pappa, vilket är kanoners när jag är sen och Jocke jobbar eftermiddag. Efter maten plingade där på dörren, och vilka stod där. Bobbe och Lisa, tillsammans med världens absolut sötaste Tuva.

Alltså. Det är ju såhär. Vissa barn är vackrare än andra. Och helt opartiskt så kan jag ju säga att mina syskonbarn... Ja ni. Dom är något utöver det vanliga. Den ena, lilla Tuva, är så söt så man skulle nästan kunna äta upp henne. Hon är så fantastiskt bedårande. Den finaste lilla nästa denna värld har skådat.

Och jag säger det inte för att jag är hennes faster. Så tro inte det.

Och den har vi den där Albin. Han är så... cool, på nåt sätt. Hans minspel, hans sätt att rynka ögonbrynen... Åh. Vilken liten ljuvlig unge.

Och i det här fallet gäller samma sak som ovan. Jag säger det inte bara för att jag är hans moster.

Dom är något utöver det vanliga, dom där två syskonbarnen.

Och så fick mina barn träffa sin bobbe. Sagas favorit. Det är synd att vi inte kommer oss för att ses oftare, för hon avgudar verkligen sin Morbor. Och det är härligt att se dom tillsammans.

Nu ska jag kura ner mig sängen, och ladda inför ännu en lång dag i morgon. Sen är det semester. Hoppas jag, om allt blir som det är tänkt.

Jag är helt omänskligt trött.

Det har vart en stressig dag. Flängt hit och dit, och vidgat mina vyer lite, så att säga.

Kom hem vid åtta, utan att ha ätit. Så det blev mackor och godis i soffan. Nyttigt AB. Eller inte. Men så blir det ibland.

Är det meningen att livet ska gå såhär fort? Är det meningen att dagarna, veckorna och månaderna bara försvinner? Jag förstår inte vad som händer.

Det är så mycket, hela tiden. Hur kan det vara det? Vi har inga aktiviteter i våra liv, inplanerade liksom, jag jobbar 75% i köket, några extra på avdelning (en sen dag i veckan). Ändå är almanackan alldeles fullsmetad.

En sen dag i veckan, och en vända till Falun med Linus i veckan. Det känns som alldeles för många dagar som bara rinner ur händerna på en.

Längtar till våren. När vi kan vara ute igen. Alla barn och alla grannar. Dricka kaffe, sitta på gräsmattan och titta när barnen cyklar. Vi kan vara ute länge, äta glass vid hamnen. Promenera i skogen, ta med lite fika... Slippa vantar, kängor, overaller och gud vet allt.

Mitt huvud är så fullt av allt som ramlar in och trängs om plats. Många tankar. Jag lägger på mig alldeles för mycket, tar åt mig för mycket av saker jag hör. Bryr mig för mycket kanske? På gott och ont. Inte bryr mig som i nyfiken och snokar. Utan bryr mig som i att varje gång när jag hör att någon far illa, på något sätt, så ger jag bort en liten bit av mitt hjärta till den personen. Eller det barnet. En speciell plats. Och på den där platsen ligger den föralltid och gror sen. Och mal i mitt huvud.

Hur otroligt orättvist livet är.

Att vissa föds in till denna värld under så ruttna omständigheter. Det är liksom skit från början. Trassliga förhållanden.

Det är så få förunnat att känna den där totala känslan av trygghet. Som jag upplever att jag känt hela mitt liv. Jag har aldrig - inte för en sekund - känt mig otrygg i mitt liv. Varken som barn eller vuxen. Allt har vart stabilt, lugnt och tryggt. Och såklart hoppas jag att jag ger mina barn samma känsla.

Det blev ett svamligt inlägg, och det känns som jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men det bästa för mig är nog sängen. En lång dag i morgon också.

Nya intryck.

Jag har en liten historia att delge er.

Denna händelse ägde rum en kväll förra veckan. En kall kväll. Sisådär -10 grader.

Min man låg i feber, och var inte alls pigg. När tabletterna satte in, runt niosnåret, och gjorde verkan, så blev helt plöstligt karln vrålhungrig!

En liten parentes i den här historien. Min man gör allt för mig. Allt. Han skämmer bort mig mer än vad jag förtjänar. När jag var gravid, och fick ett sjukt craving efter milkshake klockan tio på kvällen, så satte han sig i bilen. Han klev ur en varm säng, klääde på sig, gick ut i ösregnet, åkte till Ludvika, beställde en milkshake och fick svaret: Milkshake-maskinen är trasig!

Och då var han beredd att åka till Borlänge, men där hejdade jag honom.

Parentesen slut, tillbaka till historien.

Jag tänkte att jag iallafall kunde ge tillbaka lite, av allt snällt han gjort mot mig.

Men hjärtat, jag åker och hämtar en kebab till dig. Ring och beställ så hämtar jag. Sagt och gjort.

Snyggt värre, var det sista jag klämde ur mig innan jag åkte, här åker jag och hämtar mat i foppatofflor, barfota.

Smart, sa då min man, du är verkligen förberedd om något händer.

Det gör det aldrig, sa jag, och stängde dörren.

Tror ni jag fick äta upp det?

Hell yeah!

Drog en ride över byn, för att bilen skulle bli riktigt varm. In på ågatan, får en liten släng på bilen som känns helt under kontroll (eller något liknande...). Däremot. Tillbakaslängen. Den var... hrm... inte riktigt under lika mycket kontroll. För jag liksom... flög på nåt vid. Och landade i en snöhög. Och la i backen. Och inget hände. Och sa... Fan. Många gånger, högt och tydligt. Som om det skulle hjälpa.

Ingen mobiltelefon, -10 grader, foppatofflor och barfota.

Någon stannade, men dom flesta åkte förbi. Rikspucko, tänkte dom säkert.

Någon kom på den briljanta idén att dra loss den. Tror du på det här? Frågade jag förstiktigt. O, ja, tyckte han. Men icke. Det hände ingenting. Lite telefonsamtal och lån av mobiltelefon så ordnade mannen med feber barnvakt och kom ner för att hjälpa mig. Men alldeles i samma vev så kom en gubbe med en jeep, så vi fick till det där.

Så typiskt. Och så pinsamt. Jag vet inte ens om biljäveln är framhjulsdriven eller bakhjulsdriven. Och tydligen finns det såna som driver både här och där. Fryhjulsdrivna. Eller nåt.

Och inte fan kan jag höger och vänster heller, så jag visste ju för tusan inte ens åt vilket håll jag skulle vrida ratten när han drog loss mig!

My god. Det var förra veckans minne för livet.

Har tagit massor av kort då och då, som ligger kvar i kameran. Tänkt att jag ska lägga in på bloggen. Sen blir det aldrig av. Ikväll ska jag tömma den, så kanske dyker det upp ett kort eller två.

Men jag borde köra lite på crosstrainern. Soffan - Crosstrainern...? Crosstrainern - Soffan...?