Jag har många kusiner. Mest på min mammas sida. Vi ses inte jätteofta. Väldigt sällan, faktiskt. Alldeles för sällan.

Och dom gånger vi ses, så kommer det alltid vara... fel. Konstigt. För någon fattas. Kommer alltid fattas.

Lilla Johan. En av alla mina fina kusiner. Han försvann från oss i Augusti 2007. En olycka, på hans moped.

På en sekund förändrades världen för så många människor.

Jag minns allt från det dygnet. Från den sekunden telefonen ringde, jag valde bort samtalet för det var alldeles för sent på kvällen. Sov ju nästan. När det ringde igen, ett par sekunder efter. Den sekunden jag fattade att nåt har hänt.

Jag minns allt. Alla känslor. Jag kan blunda och se allt framför mig. Omtumlande, overkligen och orättvist.

En olycka berör så himla många människor. En mamma och en pappa. En mormor och en farfar. En moster. En bästa vän. En flickvän. En hel skola. En hel by.

Och någonstans tycker man att barn - för det är fasiken det dom är - borde lära sig. Alla dessa småpojkar, som tror att dom är odödliga. Vad är det för en gen i deras hjärnor som uppenbarligen är ur funktion? Varför lär dom sig aldrig, aldrig, aldrig?

I natt har det vart en olycka, och en 16 årig pojke är allvarligt skadad.

Samtidigt som jag blir otroligt ledsen - jag är ju själv mamma - så kan jag inte låta bli att bli förbannad. Jag blir förbannad, för det är så jävla onödigt! Jag blir förbannad för att jag har själv en son!

Och jag vet inte ens vad jag vill ha ut av det här inlägget... Mer än att det är alldeles fruktansvärt.

Till Linusen. Finaste korven. Lyssna på mamma nu:

När du blir en större pojke, så ska du vara försiktig. Du ska förstå hur skört ditt liv är. Du ska förstå att allt kan vändas uppochner på en sekund. Du ska förstå, veta och tänka på att vi älskar dig. Att vi alltid kommer att vänta på dig. Din stol vid köksbordet kommer alltid stå tom, tills du kommer hem och ska äta din kvällsmat. För du ska alltid komma hem. Hel.

Du måste alltid komma hem, hel.

Nu tror jag att jag har kommit på det. Kläckt idén för upplägget på den här bloggen.

Jag vill inte lägga ner den. Ibland så har jag ett sånt enormt behov av att ventilera. Men bara ibland. Och då kanske det blir långa inlägg. Kanske lite djupare.

Däremellan så kanske jag inte har så mycket att säga. Vardagen rullar på liksom. Inte så mycket spännande att förtälja. Då kanske det inte blir tre inlägg om dagen.

Som sagt. Bloggen kommer vara kvar. Men kanske användas mer sparsamt. För min egen skull. Jag avsäger mig inlägg som att idag har vi ätit korv och makaroner. Hejdå.

Det är inte intressant. Och då skriver jag för er. Förstår ni skillnaden? Jag skriver inte för att lätta på trycket, utan för att jag känner att jag borde.

Idag har det hänt en sån grej. Så jag måste lätta på trycket. Men det är så viktigt. Så jag gör ett nytt inlägg, banne mig.

Världens finaste barn.

Är dom inte alldeles fantastiskt vackra, så säg mig.

Jag vet att jag är dålig på att blogga just nu. Det händer stora saker i mitt liv. Bra grejer. Som jag kommer dela med mig av, tids nog. Men det är sååå svårt att dra till en rolig blogg, när något viktigt händer, som man inte riktigt är redo att dela med sig av.

Svårt. Men jag ska försöka bli bättre här iallafall.

Förkylningen har förhoppningsvis släppt taget. Saga går fortfarande på hostmedicin, annars skulle hon inte kunna sova alls. Linus är grön i näsan. Men så är det. Jag har ju turen och förmånen av att få vara på samma ställe som mina barn hela min arbetsdag. Så jag har ju lite koll själv också, faktiskt.

Måndagen är avklarad. Tisdag i morgon, och besök av arbetsmiljöverket, på jobbet. Är ju skyddsombud. Ska bli spännande... eller nåt. Hrm.

Sen kör det ihop sig helt, eftersom jag jobbar till fem, och Jocke är på kurs i Ludvika till 15.30 Och Saga ska vara på vattenlek 16.10 Hur tusan vi ska få hiop det har jag inte den blekaste om. Men det får ju lov att lösa sig. Sen blir det Söderbärke för hela slanten, eftersom det är kompetenshöjning på Onsdagen. Dagis stängt, med andra ord.

Och vi mattanter ska få åka på studiebesök. Spännande. Vi ska till Måltidens Hus i Grythyttan. Ska bli otroligt spännande.

Sen Torsdag och Fredag. Sen var det visst helg igen. Otroligt...

Har precis gått igenom räkningar och sånt. Fy fan. Vilken bajsmånad. Anticimex, Radiotjänst, Bredband, Dagiskort... Flera tusen extra, mot en vanlig månad. Surt sa räven.

Nä. Plocka ur diskmaskinen, kanske sätta på en tvättmaskin, plocka fram lite kläder till i morgon, tömma ur Sagas mulleväska, göra i ordning Linus Knytteväska. Så ser min dag ut.

Vi avslutar med lite svampplockning med Mamma.

Vi avrundar med ett totalt nystädat hem, lite rödvin och ett par ostkrokar.

Mer än så kan man väl inte begära. Samtidigt, tittar vi på idol, och emellan varven tömmer Jocke min dregelhakklapp efter att Olle vart i bild. Jesus. Vissa har Det.

Annars brukar ju min grej vara gamla gubbar. Vilket Jocke tycker lite mindre om. Jan Eliasson, Ernst... Jag kan göra listan lång. Väldigt lång. Sist råkade jag nämna nåt om Rolf Porseryd (osäker på stavning). Då tyckte Jocke att det var dags att lägga ner.

Jocke, jag vet att du läser. Släng in en snärtig liten kommentar någon gång. Ett par ord av ren kärlek... *retas*

Iallafall så har vi ju vart hemma hela veckan. Förkylda. Trötta. Gröna i näsan. Ni vet karusellen som går nu.

Igår hittade vi ett fynd på nätet. Ett ett år gammalt ekbord, med sex stolar för 1500 kr i Västerås. Vi kunde inte låta bli... Och jag erbjöd mig att vi skulle försöka lämna iväg barnen, och jag och Jocke kunde åka själva.

- Näää... det behövs inte. Jag ringer farsan.

Sen åkte han. Och jag väntade.Och funderade.

Han är nog fan lite trött på mig, slog det mig sen! Kan det vara möjligt? Näää... Inte va?

Nu fortsätter Idol! Hejja Olle!

Mina vänner. Ordet vila har fått en  helt ny innebörd för mig, de senaste två dagarna. Har ju vart sjuk. Eller, vi har väl vart genomförkylda hela bunten. Och det ger sig inte heller. Igår fick jag nog, och tänkte att banne mig, nu lyssnar jag på kroppen. Så jag tog den där jävla karensen igår.

Och Jocke skulle ha jobbat eftermiddag. Men han tog vab. Vilket alldeles fantastiskt system vi  har här i Sverige, egentligen. Helt otroligt. Vi borde vara mer tacksamma över det, istället för att gnälla på att försäkringskassan är sen med en utbetalning, eller så.

Men det är en annan historia.

Iallafall så har jag fått viloorder av honom. Annars åker han och jobbar, säger han. Så det är väl bäst att lyda order.

Jag har fan inte gjort någonting på två dagar! Soffan, datorn, toaletten, äta. Sen börjar det om.

Och tillråga på allt, så har han bytt bort sin telefon mot en liten, liten bärbar dator. Så nu kan jag slå ihop surfa och titta på tv. Haha! Han kan han.

Så jag fortsätter väl med det här ett tag till då. Jag blir hemma hela veckan, men Jocke jobbar i morgon eftermiddag igen. Herregud. Hur ska det gå.

Iallafall. Vi har stooorslagna planer. Större än ni någonsin kan ana.  

Trött som tusan!

Skönt att Jocke är hemma med barnen. Är otroligt skönt att bara kunna tänka på sig själv.

Barnen är lika snoriga och uttråkade. Så vi ordnade ett chokladbollsbak. Sen satte barnen och pappan av mot Nisses. Skulle få köpa något litet för att piffa upp en trist Tisdag.

Linus, den lilla minikocken, skulle köpa mat. Sån plastmat. Sötungen. Man måste ha mat för att kunna laga mat, sa han. Och såklart har han rätt. Men det ärh ärligt att se såhär tidigt att han har ett så brinnande intresse för köket.

Glömde visst att vända på bilden! Ni får vrida om huvudet istället.

Mår inget vidare.

Alldeles sjukt trött, genomförkyld, ont i kroppen, ont i halsen, hosta. Och nu har det hållt på i över en vecka, så i morse fick det vara nog. Tog mig den där hemska karensdagen. Jocke har tagit Vård av Barn, och tvingat mig till husarrest. Datorn och TV:n är mina vänner idag.

Känns helt ok.

Annars rullar allt på. Upp och ner, hit och dit. Lite bergochdalbana. Men mest upp, av olika anledningar. Plus det där killet i magen på vägen ner.

Jag är i en förträffligt trevlig period i mitt liv just nu. I Like It.

Våran Söndag i bilder. Ibland är ord alldeles överflödiga.

Men om jag ska bli djup, så kan jag säga att ord har idag vart väldigt viktiga. Nog om det, här kommer bilderna.

Kan tillägga att vår rekordstora taggsvamp vägde 314 gram! Inte illa för en enda svamp!