Skulle ju skriva om telefonsamtal och bläffor på låret.

Bläffor på låret kan vi stryka. Det har lugnat ner sig. Ett tag där trodde jag att jag hade fått borrelia eller något! Hujeda mig hur jag såg ut... Men det är dämpat sig.

Men telefonsamtal. Låter kryptiskt. Eller hur?

Så märkvärdigt är det inte.

Men jag har tänkt på en sak den här veckan. Har ni tänk på hur mycket ett telefonsamtal kan betyda? På gott och ont, såklart. Men nu syftar jag nog snarare på ont.

Hur ett telefonsamtal kan kasta omkull hela ens trygghet?

Vi tar ju allt för givet. Vi lär oss aldrig. Vi lullar runt i vårt lilla liv och tar allt för givet. Jobb, mat på bordet, inkomster. Och sist men inte minst, familjen.

När Jocke stänger dörren på morgonen och åker till jobbet så tar jag för givet att han kommer hem igen. Att han kommer ringa mig på jobbet mellan nio och tio, som han alltid gör. Att han kommer ringa när han åker hem, fråga om han ska handla något, säga att han är på väg hem. Sen räknar jag med att han kommer öppna dörren inom en kvart. Hur kan jag vara så korkad att jag tar det för givet?

Min mamma och pappa. Dom har ju allti funnits där. Alltid. Och så ska det ju alltid vara. Eller? Nej, såklart inte. Och ibland slår det en. Riktigt bokstavligt talat, så slår det en. Som en knytnäve i magen. Den största trygghet man någonsin haft, dom som man alltid kunnat räkna med. Som alltid funnits där. Dom som lagar godast mat. Dom som har sett till att jag alltid har hela och rena kläder, och tak över huvudet.

Kommer odm försvinna ifrån mitt liv en dag? Det finns inte i min värld. Och när jag tänker på det så är det nästan som att jag slutar andas.

Jag vet att jag har en egen familj. Men dom är ju ändå min grund, min mamma och pappa.

Om man bara kunde bli bättre på att visa vilka som egentligen är viktiga, och hur viktiga dom är, innan dom försvinner ifrån oss.

Fick sovmorgon idag. Det var lovely. Råka somna i soffan igår kväll. Vid typ nio. Sen sov jag till... hrm. Nio i morse. Tolv timmar i ett smäck. Händer inte ofta. Kom upp till dukat frullebord.

Sen gick jag och Vovve på prommis. I en timme och tjugo minuter. Det var isande kallt och alldeles fantasiskt skönt. Verkligen. Nyss hemkommen, och då var visst övervåningen städad! Kors! Golvet skurat, toaletten rengjord, tvätt hängd. Ugnspannkaka i ugnen. Han kan han, den där Hillbomskarln.

Alldeles snart väntar dusch. En het, lång. Sen blir det lunch. Sen kommer mamma och pappa. Sen blir det lite fix med packning av väskor och framtagning av kläder och sånt inför morgondagen. Måndag igen, liksom.

Nä. Mina lår hålle rpå att rilla av för att dom är så kalla. Nu blir det dusch, sen myspyskläder.