Här kommer en hyllning. Har gjort det tidigare, men det är fan värt att göra det igen.

Varför får inte denna kvinna mer uppmärksamhet och cred? Hon är ju alldeles ljuvlig. Helt fantastisk.

Har tidigare länkat till hennes "Hurricane". Har hört intervjuer med henne på radion flera gånger. Senaste idag. Och jag faller pladask. Mer och mer för varje gång.

Hon har gjort en skiva. Om ett uppbrott. När det tar slut mellan henne och pappan till hennes barn.

Tänker inte mer ingående gå in på det. Länkar bara hit.

www.ashaali.com

Eller gå in på www.sr.se/p3/morgonpasset och lyssna på intervjun med henne från i morse.

Läs det här: http://www.ashaali.com/about-2/

Åh. Som hon kan uttrycka sig med ord.

Och läs denna text. Och njut. Och inse hur bra allt annat hon gör är. Hejja Asha!

In a hurry
But I can´t find my shoes
The light is pouring in telling me to come outside
In a hurry to catch a train go see someone
Someone to make me smile
In a hurry if I stay another minute
I´ll lay down on the floor and I´ll never get up again

You were wearing your dark green jacket
And you smelled of love
And I was down on my knees I was begging you
to stay
But you chose to go

And as the holes in the ground they ate me up whole
And the tears they filled my lungs
And as the rain fell down and I felt it all go
And the tears they filled my lungs
Filled my lungs

In a hurry to catch a train go see someone to
explain it again
That I´m as strong as my wounded soul
And as weak as my foolish pride
We both fucked it up oh yes we did we were so
young, young and stupid
What with my sadness and with your thirst for
independence

So go feed your ego and I´ll find my peace

It plays over and over

How you smelled of love
And I was down on my knees I was crying and
you chose to go, to go

And as the holes in the ground they ate me up whole
And the tears they filled my lungs
And as the rain fell down and I felt it all go
And the tears they filled my lungs
And I died for a week every time I woke up
And the tears they filled my lungs
Filled my lungs

Alltså, jag måste ju förklara mig, eftersom Someone lämnade en kommentar angående Herr Willy.

Jag är inte tänd på honom. Så cool down. Som dansare kan jag hålla med, nja. Inte riktigt hans grej, kanske. Men ändå så kommer han berika mina Fredagar. Starkt. En kraftig anledning att hålla sig vaken längre än till åtta!

Jag har en grej. Vad jag förstått är min mamma likadan. Min man tycker det är hysteriskt roligt. Men iallafall.

Confession, part 1:

Jag gillar äldre karlar. Jag gillar gubbar. Gillar som i; tycker att dom är charmanta, ljuvliga, bedårande och jag blir alldeles fnittrig. Jag höll, bokstavligt talat på att svimma, när jag tittade på Här Är Ditt Liv, och Jan Eliasson var med. Ord räcker inte till, vilken charmig man.

Och grejen är att jag tror inte dom görs längre. Eller så finns det inte mammor som uppfostrar sina söner på samma sätt längre. Eller så är det en gen som försvunnit. För det finns något som bara den äldre generationens män har. Ett speciellt sätt. För det kan jag lova, att det har inte med utseendet att göra. Deras sätt att föra sig, tala och bemöta folk gör mig alldeles knäsvag.

Min unga, spänstiga man kallar mig gubbraggare.

Men det är banne mig inget sexuellt. Det är bara... fint.

Däremot. Något som har med utseendet att göra. Grått hår. Det är så jäkla hett! Det är så snyggt! I Love It! Ernst... Åh. Ernst. Kom hem till mig!

Men Gubbraggare. Nä.

Blir bara alldeles... knäsvag. Knäsvag av att vissa människor (speciellt äldre män) har ett sätt att bemöta folk så att alla blir att känna sig utvalda, speciella och uppskattade. Det gör mig varm.

Och ja, jag är på jobbet. Och ja, jag har massor av annat att göra. Men mitt huvud behövde en paus.

Jag var på väg att ställa in smöret i ugnen. Så jag lyssnade på min kropp. Och vilade en stund.

Ikväll, när lugnet lagt sig, ska jag skriva ett inlägg om Asha Ali.