Skulle ju skriva om telefonsamtal och bläffor på låret.

Bläffor på låret kan vi stryka. Det har lugnat ner sig. Ett tag där trodde jag att jag hade fått borrelia eller något! Hujeda mig hur jag såg ut... Men det är dämpat sig.

Men telefonsamtal. Låter kryptiskt. Eller hur?

Så märkvärdigt är det inte.

Men jag har tänkt på en sak den här veckan. Har ni tänk på hur mycket ett telefonsamtal kan betyda? På gott och ont, såklart. Men nu syftar jag nog snarare på ont.

Hur ett telefonsamtal kan kasta omkull hela ens trygghet?

Vi tar ju allt för givet. Vi lär oss aldrig. Vi lullar runt i vårt lilla liv och tar allt för givet. Jobb, mat på bordet, inkomster. Och sist men inte minst, familjen.

När Jocke stänger dörren på morgonen och åker till jobbet så tar jag för givet att han kommer hem igen. Att han kommer ringa mig på jobbet mellan nio och tio, som han alltid gör. Att han kommer ringa när han åker hem, fråga om han ska handla något, säga att han är på väg hem. Sen räknar jag med att han kommer öppna dörren inom en kvart. Hur kan jag vara så korkad att jag tar det för givet?

Min mamma och pappa. Dom har ju allti funnits där. Alltid. Och så ska det ju alltid vara. Eller? Nej, såklart inte. Och ibland slår det en. Riktigt bokstavligt talat, så slår det en. Som en knytnäve i magen. Den största trygghet man någonsin haft, dom som man alltid kunnat räkna med. Som alltid funnits där. Dom som lagar godast mat. Dom som har sett till att jag alltid har hela och rena kläder, och tak över huvudet.

Kommer odm försvinna ifrån mitt liv en dag? Det finns inte i min värld. Och när jag tänker på det så är det nästan som att jag slutar andas.

Jag vet att jag har en egen familj. Men dom är ju ändå min grund, min mamma och pappa.

Om man bara kunde bli bättre på att visa vilka som egentligen är viktiga, och hur viktiga dom är, innan dom försvinner ifrån oss.

 

Loja

31 januari 2010 15:37

Jättefint skrivet Lisa och jag kan inte göra annat än hålla med, sorgligt men sant... Alla borde tänka till och börja visa mer!

http://www.loja.bloggagratis.se

 

mammis

31 januari 2010 16:13

Ja min älskade lilla Lisa,så är det,vi blir lite omruskade ibland och det är då vi sätter oss ned och börjar tänka. Vad fint du skriver. Jag älskar dig. Kramen.

 

Kerstin

31 januari 2010 16:30

Så sant skrivet, att alltid visa varandra kärlek, att aldrig ta nånting för givet och vara tacksamma för det vi har. Att haka upp sig på bagateller som många gör, så dumt.
Lev idag och ta vara på varje stund!

 

Therese

31 januari 2010 18:23

Ja jag har tänkt o tänk o åter tänkt. Grubblat o funderat!! Men jag kan liksom inte komma på någon bra lösning! Blir så matt o deprimerad att det inte funkar på mig men på "alla" andra. Kanske ska göra som du säger o inte göra något på ett tag. Men jag tror ju att det kommer att ligga i bakhuvudet ändå, denna envisa vikt!! ÅÅÅÅÅ vad jag skulle vilja vara liten igen o inte ha några bekymmer!! Skönt det vore. Kramar

 

Therese

31 januari 2010 18:49

Ja du kloka kvinna!! =) Får nog ta tag i detta nu, du är så förståndig. Tänk om man kunde vara o tänka som du!! Vad det skulle underlätta. =) Kram

 

Carin

31 januari 2010 19:26

Så himla fint skrivet Lisa. Jag vet verkligen vad du pratar om. Ibland kan världen ruskas om på alla sätt. Och det känns på sätt man aldrig kunde föreställa sig. Att ta tillvara på den tid man får tillsammans, oavsett om man är nära eller längre ifrån varandra, det är nog den livets största sanning. Jag tänker på det ständigt, och är tacksam för de år jag har och har haft med dem som - precis som du skriver - jag alltid kunnat räkna med. Och precis som du känner, att när du tänker på att de inte ska finnas så får du svårt att andas, så känner och kände jag också. Ha det en fin söndagskväll!

 

syster

1 februari 2010 09:21

Du skriver mina tankar. Dom ska liksom alktid finnas, och sen slår det en; Dom kommer inte alltid att finnas. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att dom hänger kvar så pass länge att dom får uppleva barnbarns barn. Då räcker det med 20 år. Då är dom runt 70. Det fixar dom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://blogg.mama.nu/mellanhimmelochjord/

Efter det där inlägget, så borde typ någon tipsa Ingvar Kamprad, sen borde han sponsroa mig med ett fett stort IKEA kök. Ett bondkök där jag och barnen kan kladda loss ordentligt. Med gott om plats?   Vem mejlar Ingvar? ...

Här skulle det ligga ett fint kort, på Sagas mess från köket. Men kameran kaikade ur, så ni får hålla tillgodo utan.   Iallafall så har Fröken hjälp mig att laga mat idag. Ett tips från coachen till alla er som har små matvägrare. Låt dom vara me...

Att jag är en sucker för låttexter, det är ju old news för er som hängt med i bloggen ett tag. Vet att ni inte är så himlans många nu, men det känns ok. Nästan bättre. För ni som läser nu, är antagligen uppriktigt intresserade, och läser för att ni b...

Jag har många kusiner. Mest på min mammas sida. Vi ses inte jätteofta. Väldigt sällan, faktiskt. Alldeles för sällan.   Och dom gånger vi ses, så kommer det alltid vara... fel. Konstigt. För någon fattas. Kommer alltid fattas.   Lilla Johan. ...