Man kan definiera ordet kärlek på många sätt.

Många vackra, poetiska, fina ord kan sägas om det. Man kan trassla in sig. Linda in sig i fina fraser och vända sig ut och in.

Eller så kan man gröa det enkelt för sig själv.

Man vet att man har hittat rätt när man kan skicka iväg ens bättre hälft till affären och köpa smågodis. Och han tar sånt man vill ha. Det är ett stooort steg.

Om man fortfarande skulle tveka (jag gjorde inte det, men ändå)... Om du har ett favoritgodis, och av den sorten finns det tre färger. Och du tycker om röd bäst. Om han kommer hem med påsen, och har stått nere på Ica - och säkert muttrat lite tyst - och plockat ut dessa röda godisar.

Då har du stött på The Real Thing.

Det har jag gjort. Han plockade ut röda nappar till mig. Min kärlek.

Vilka otroligt vackra ord jag fått för mitt sista blogginlägg! Otroligt smickrande. Och det värmer, ska ni veta. Har till och med fått SMS.

Ni är gulliga. Tack.

Kärlek.

Gott Nytt År!

My god, hon bloggar, tänker ni. Jomenvisstsörru. Men vi får se. Känns som sista försöket. Har funderat länge på om jag ska ta bort den helt. Radera alla inlägg liksom. Men sen däremellan så får jag sån himla lust att skriva. Eller läsa det jag skrivit tidigare. För ibland är jag ju ganska kul.

Ännu en jul och ett nyår har passerat. Det har vart bra, men jag har inte haft någon julkänsla alls. Inte minsta lilla. Barnen har blivit översvämmade med klappar, vi har ätit massor av god mat, träffat släkt och vänner, vart ute på rajtantajtan... Men det känns som det räcker.

Om jag ska vara rikigt djup så känns känns det som att det vart en jul full av reflektioner.

Det är 5 år sen Tsunamivågen kom. Jag minns det som igår. Minns så väl att vi var hemma hos ett par bekanta, och vi - som så många andra - insåg inte alls allvaret i det hela. Eftersom det är fem år sedan, så har TV visat många dokumentärer. Och mitt hjärta har slitits itu. Föräldrar som fått hem hårlockar och bilder på barnens fötter för att kunna identifiera sina egna barn. Bild på kropp och ansikte gick inte, eftersom det inte ens syns om det är en tjej eller kille längre.

Familjer som hängt fast vid träd, och tappat taget om ett litet barn...

Jag kan inte ens tänka mig. Jag vill inte ens tänka mig. Det har gjort fysiskt ont i mig, när jag sett dom bilderna. Och jag kan nog inte förstå, vilken enormt tung ryggsäck dom bär på, alla som sett det där. På riktigt.

Det får en såklart att fundera vad som är viktigt.

Det har vart händelserika 10 år i mitt liv. Antagligen kommer det aldrig hända såhär mycket på ett decennium igen.

Jag har tagit studenten och blivit stor. Jag har förlorat min gammelfarmor, som var en av de finaste, finaste som funnits. Jag har flyttat till Stockholm, och jag har flyttat hem igen. Jag har fått mitt hjärta krossat, aj. Jag har krossat hjärtan. Jag har även träffat mannen i mitt liv. Den Stora Kärleken. Han med stort H. Jag har köpt hus. Jag har förlorat en av mina många kusiner i en fruktansvärd olycka. Jag har fått två, små vackra barn. Jag har blivit både faster och moster. Jag har tagit körkort. Jag har blivit ordentligt vuxen.

Det har varit tio fantastiska år, alla unika på sitt sätt.

Och jag vet att dom kommande 10 åren kommer bli minst lika bra.

Jag kommer att få se mina två fantastiska barn växa upp. Kanske ett till också, vem vet. Jag kommer nog byta jobb eller börja plugga. Jag hoppas på att gå ner i vikt och lyckas hålla det. Jag vill se mina syskonbarn bli större. Börja gå, prata och veta vem jag är.

Jag tror att om jag får känna lite extra för något eller någon det här året, så är det min älskade Linusunge.

Han fyller 3 år i Februari. Och han kan inte prata ordentligt. Han använder sig bara av vokaler. Vi har fnissat mycket åt det här, och härmat honom och sagt att en vacker dag löser det sig. Det kommer bara släppa. En liten känsla i min mage har sagt, nä, det kommer inte bara släppa. Han är inte sen på något annat sätt i sitt tal. Han kan massor av ord, allt han borde kunna vid sin ålder. Han sätter ihop långa meningar, och berättar saker. Med vokaler. Vid 2,5års kontrollen så uppmärksammades såklart det här. Och vi har vart vid hörcentral. Nu inväntar vi kallelse till logoped. Och det känns som att det börjar bli bråttom.

Vi har börjat fått se hur hård världen är. Han har börjat blivit retad. Och det är inte av barn. Nejdå. Det är av barnens mammor och pappor. Öppet, och utan att skämmas, så skrattar man åt hur han pratar.

Men det är slut på det nu. Det är mitt och Jockes nyårslöfte till varandra. Hör vi något igen, så kommer vi säga till. Oavsett om det är en mamma på dagis, eller en granne.

Vi retar inte era barn. Därför får ni inte reta vårat mirakel.

Linus, i år är ditt år. Mamma och pappa ska gör allt som står i vår makt för att du ska få den hjälp du behöver. Snabbt.

Nu har vi lovat barnen att dom ska få göra frukost åt oss, så jag ska placera min rumpa i soffan, som backup.

Och det här är sista försöket. Orkar jag inte riktigt nu, så lägger jag ner på riktigt. Men om jag ska fundera lite över det med. Kommentarer...! Det gör det heeela sååå mycket roligare.

Over.