Vab idag. Och i morgon. Saga har vart lite ur gängorna sista dagarna. Började nog nästan i Fredags morse. Täppt i näsan, trött, ledsen. Och det har blivit värre och värre. I Söndags stod jag i valet och kvalet. Men hon fick åka till dagis på Måndagen ändå. Men igår. Jesus... Trötta, slitna lilla flicka. Hon hade 37,9 före duschen, men det försvann. Idag har hon 37,2, så det är inte heller feber.

Men hon är sååå trött. Så jag lyssnar på min mamma-magkänsla. Man ska sällan tvivla på den. Hemma idag och i morgon.

Idag skjutsade jag Linus till dagis. För att Saga verkligen skulle få lugn och ro. Men näää. Lilla bäbisen. Det gjorde så ont i mig, och kändes så fel. Och jag kände att han också tyckte att det var konstigt. Så i morgon får han också vara hemma med oss. Så tar vi nya tag på Torsdag.

Sitter och surfar runt lite, hamnade på Cecilia Blankens blogg på mama.nu. Hon har ett så himla glammigt liv, så det är lite roligt att kika in där då och då.

Och det hade slagit henne också! Det slagit mig! Som en blixt, kabom!

Jag och Jocke velar ju, hit och dit, fram och tillbaka, om en till bebis. Inte nu, men om nåt år. Och sista tiden så har jag känt... att nä. Visst. Det är mysigt och allt. Men på nåt vis så känns det som att det är nu det börjar. Jag har tagit hand om "små" barn i 5 år. Aj, aj. Inte röra. Gapa. Nu ska vi tvätta bort bajs.

Ja, ni vet. Hela karusellen. Och nu, nu känns det ju liksom som att nu får man börja skörda. Dom har blivit små människor. Fina människor. Och nu ska man ju liksom leda in dom på rätt spår. Lära dom andra saker än hur man äter med en gaffel. Eller kissar på pottan.

Nu ska dom börja skolan. Klara sig själva på ett helt annat sätt. Och jag vill ju ge dom bästa, finaste, tryggaste grunden. Jag vill att dom ska vara trygga små människor, som vet att ingenting är omöjligt.

Såhär skriver Cecilia:

Jag tänker en hel del på det där nuförtiden. Tonårsåren. Och framför allt på Bonnies kommande tonår. Det är ju tack och lov långt kvar, men jag känna det oerhörda ansvaret i att redan nu börja lägga en så bra grund som möjligt för henne så hon klarar den där tiden så bra som möjligt. Så att hon sen när det väl är dags kan gå in i tonåren med en gjuten självkänsla. Med någon slags trygghet i sig. För herregud vad rörigt det var. Och så många faror som lurade. Känns som värsta lotteriet att man lyckades ta sig ur den där tiden välbehållen.

Jag vill ju att dom ska få den där känslan av att vi alltid, alltid finns här. Oavsett vad det gäller. Att dom vill och kan prata med oss. Att ingenting är konstigt. Ingenting är omöjligt. Att dom trivs hemma hos oss. Att dom vill vara med oss. På det sättet jag alltid velat vara med min familj. Och fortfarande vill.

Jag vet inte. Jag svamlar. Men lite ställer jag mig frågan? Är det inte nu allt börjar? Är det rätt att sätta en bebis i fokus då? Både mot bebisen och mot de barns om redan finns här?

Jag vet inte. Och jag kommer ångra mig hit och dit miljoner gånger. Av massa olika skäl.

Men just nu känns det som... Nä.

Hagelstorm, på min och Sagas promenad ner till Mamma och Pappa.

- Mamma, det regnar bullströssel!

Gullrumpa.

Jag är så himla glad idag. I hela kroppen.

Och vet ni, något som gör mig extra glad?

Det är att Saga tycker så himla mycket om min släkt. Som hon träffar alldeles för sällan, men hon pratar om dom. Och vet vilka vissa är.

Hon tycker så himla mycket om min Farfar Sune. Och vem gör inte det? Hur kan man låta bli?

Och min Faster Carin. Och min Moster Taina. Och min Morbrors sambo Annelie.

Det gör mig väldigt glad. Även om jag vet att ju äldre vi blir, ju mer sällan kommer vi ses.

Men Solla kommer ju alltid finnas kvar. Och så länge Solla finns, så finns ju Sune, på nåt sätt.

Nu svamlar jag i nattmössan. Det har vart en lååång, händelserik dag. En bra dag. Jättebra. Men nu är jag trött! Märks va?

Vad är det för ett land som har ett sånt här språk?

Testa säg det här ett par gånger, efter några glas vin.

Det funkar ju fasiken inte ens att säga det nykter.

Eyjafjallajökull.

Hon är sååå trött. Det är svårt att tro att hon haft påsklov i en vecka. Får se om det kanske är något annat som lurar. Tycker hon har känts varm hela dagen. Men 37,5... Nja. På gränsen. Vi får se i morgon, hur hon mår efter Mulle.

Jocke ska till Falun med Linus på Måndag. Så om Saga blir sjuk, så blir jag hemma med henne. Vi får se. Hon är snorig och dann. Men som sagt. Vi avgör det i morgon.

Vi har börjat lite smått med tecken, som stöd, till Linus. Han är ju inte jätteimpad, heller. Saga tycker såklart att det är skitroligt! Hon kan alla tecken vi skulle öva på redan. Häst, ko, gris, katt och hund.

Och Linus kan visst, har det visat sig. Han har liksom blivit avslöjad under pågående små försök. Sakta men säkert. Jag tycker det är spännande, och oavsett om Linus kommer snappa upp deti vardagen och använda det, eller inte, så är det iallafall skitbra att kunna. Ingenting man lär sig är onödigt.

Barnen var borta igår, men jag jobbade ju till 18.30, så jag märkte inte så mycket av det. Efter jobbet blev det pizza, godis och Så Ska Det Låta. Sen somnade jag i soffan! Tantvarning. Var iallafall skönt med en gemensam sovmorgon. Händer ju sällan.

Efter frulle åkte jag och Jocke, tillsammans med vår tredje odåga, ner till Huggnoraskogarna för att göra av med energi. Skönt att bara kunna släppa Bosse, vind för våg. För det är liksom heeelt dött där. Vi gjorde något tarvligt försök att lägga spår också. Bosse tyckte ju att det var så himla roligt på valpkursen. Det tyckte han nu också. Jag flög som en vante efter honom i skogen! Måste sett ut som en idiot. Haha! Så länge hunden har kul, så bjuder jag på det.

Vi har haft filmkväll här hemma. Vi tittade på Upp. Den var... spännande, rolig och ganska läskig. Saga grät, Mamma med.

I början så dör Herr Fredrikssons fru Ellie. Saga frågade vad som hände, varför han var ledsen. Jag berättade att hans fru dött, så det var därför han var ledsen. Hennes spontana reaktion blev:

- Jaha! Så nu ska han passa på att busa lite!

Är det så hon ser på mig och Jocke? Haha! Stackars pappa, tänker hon.

Nä. Lite mer mys, sen sängen.

Jomenvisst. I morgon är det visst Fredag igen.

Inte en jätterolig Fredag, men ändå. Eftersom ett litet missöde skedde i Tisdags, när jag skulle jobbat sent (punka, falun... you know), så hann jag ju inte dit. Så då fick jag ta Fredagen istället. Till 18.30 Inte trevligt. Men, men. Skit händer.

Barnen blir hämtade av Farmor efter lunch, så dom lär ju vara saliga skulle jag tro. Det blir övernattning och lite godis, om jag får gissa! Jocke ska pula med bilen hela eftermiddagen, försöka få igenom bettan genom besiktningen.

Sen dyker jag upp i hemmet runt halv sju, med pizza, godis och två filmer. Sen bänkar vi oss. Så himla skönt. Så gjorde vid föra någon månad sen när barnen var borta, och vi inte hade något inbokat. Vi bara tittade på film, en hel dag, liksom. Helt fantastiskt ju.

Man uppskattar det lilla när man har barn.

Apropå bilen, så kom bilskatten idag. 2000 kr. Fy fan.

Och apropå pengar, så gick min tradera-auktion ut igår. Rensade ju Sagas garderob, och tösen har växt vill jag lova. 10 kg kläder togs ur garderoben! Och jag blev 610 kr rikare. Me Like.

Vet ni... Orken tryter. Jag tror fasiken jag drar mig till sängs istället. 

Visst. Det blev ett par skor. Och jag blev 1000 kr fattigare. Men sååå mycket nöjdare.

Började mitt äventyr på Team Sportia. Han vill veta exakt vilket underlag jag brukar gå på. Det är elljusspår, skog och asfalt. Då såg han sin chans. Men då behöer du egentligen tre par skor! Nähä du, din lilla spjuver. Den går jag inte på!

Vidare till Intersport. Där personalen brukar vara som hökar och erbjuda hjälp. Gick runt, letade personal, väntade, tittade, klämde. Inget hände. Efter typ 20 minuter bad jag en kille om hjälp. Jag visst kan du få hjälp, men inte av mig, för jag är upptagen. Sen gick han. Då gick jag med. Piss off!

Serviceminded my ass.

Grarvarn here i come!

Tre minuter senare var allt färdigt. I love Garvarn. Jag kommer aldrig köpa skor någon annanstans igen. Han är sååå trevlig, hjälsam och tillmötesgående så det är inte klokt!

Första skon satt som smäck! En Ecco, promenadsko. Den är ljuvlig. Jag svävar fram. Och jag är nu - mer än någonsin - övertygad om att när det gäller skor, så får man vad man betalar för. Punkt.

Det var den historien.

En annan historia är att jag har vart till Falun idag. Till logopeden. Med Linus. Det gick huuur bra som helst. Han var så duktig.

Någon som var mindre duktig var min bil. Eller Jockes bilhelvete!

I stora rondellen i Falun fastnar den där jävla kopplingen under mattan. Panik! Men jag ordnade det. Något jag däremot I N T E ordnade, var att ena däcket var gaaanska platt när jag kom ut ifrån logopeden. Typ, punkaplatt.

Och jag är liiite för fin för att ens vilja lära mig byta däck.

Så jag ringde min man.

Vet ni? Jag tror att vissa dagar älskar män sina fruar lite extra mycket. Och vissa dagar kanske lite mindre. Idag var nog en sån dag för Jocke. Den sistnämnda, alltså. För han fick åka från jobbet i Ludvika, till Falu Lasarett, för att byta ett däck!

Och sen hade vi en lunchdate i vårsolen på donken, det var ju trevligt.

Så jag är trött. Mycket trött. Ska äta en räksallad nu, sen pysa iväg på en lång, snabb prommis!

Over.

Första dagen på jobbet efter en lååång ledighet. Skönt på ett sätt, men ändå lite... trist. Speciellt vid sånt här väder.

Drog ihop en köttfärslimpa direkt jag kom hem, som står i ugnen och luktar superdupergott. Ska göra en sås också, så är middagen färdig. Bara att koka lite potatis till.

För vet ni? Så fort Jocke kommer hem idag, så far jag iväg. Till Ludvika. 1000 kr är avsatt för att jag ska köpa mig ett par riktiga, ordentliga, välprovade pjucks.

För det är jag värd.