Är jag ute och cyklar, eller?

Jag skulle säkert också bli otroligt irriterad, sur och uppgiven.

Men är det inte en risk man tar, när man sätter sig på ett flygplan och flyger till andra sidan jorden?

Blir på nåt sät alldeles... matt. Vad fan. Bli förbannad för att man får åka buss/flyg hem från Thailand?

Speciellt, om man har en 6-månaders bäbis!

Stanna hemma, nästa gång.

Vab idag. Och i morgon. Saga har vart lite ur gängorna sista dagarna. Började nog nästan i Fredags morse. Täppt i näsan, trött, ledsen. Och det har blivit värre och värre. I Söndags stod jag i valet och kvalet. Men hon fick åka till dagis på Måndagen ändå. Men igår. Jesus... Trötta, slitna lilla flicka. Hon hade 37,9 före duschen, men det försvann. Idag har hon 37,2, så det är inte heller feber.

Men hon är sååå trött. Så jag lyssnar på min mamma-magkänsla. Man ska sällan tvivla på den. Hemma idag och i morgon.

Idag skjutsade jag Linus till dagis. För att Saga verkligen skulle få lugn och ro. Men näää. Lilla bäbisen. Det gjorde så ont i mig, och kändes så fel. Och jag kände att han också tyckte att det var konstigt. Så i morgon får han också vara hemma med oss. Så tar vi nya tag på Torsdag.

Sitter och surfar runt lite, hamnade på Cecilia Blankens blogg på mama.nu. Hon har ett så himla glammigt liv, så det är lite roligt att kika in där då och då.

Och det hade slagit henne också! Det slagit mig! Som en blixt, kabom!

Jag och Jocke velar ju, hit och dit, fram och tillbaka, om en till bebis. Inte nu, men om nåt år. Och sista tiden så har jag känt... att nä. Visst. Det är mysigt och allt. Men på nåt vis så känns det som att det är nu det börjar. Jag har tagit hand om "små" barn i 5 år. Aj, aj. Inte röra. Gapa. Nu ska vi tvätta bort bajs.

Ja, ni vet. Hela karusellen. Och nu, nu känns det ju liksom som att nu får man börja skörda. Dom har blivit små människor. Fina människor. Och nu ska man ju liksom leda in dom på rätt spår. Lära dom andra saker än hur man äter med en gaffel. Eller kissar på pottan.

Nu ska dom börja skolan. Klara sig själva på ett helt annat sätt. Och jag vill ju ge dom bästa, finaste, tryggaste grunden. Jag vill att dom ska vara trygga små människor, som vet att ingenting är omöjligt.

Såhär skriver Cecilia:

Jag tänker en hel del på det där nuförtiden. Tonårsåren. Och framför allt på Bonnies kommande tonår. Det är ju tack och lov långt kvar, men jag känna det oerhörda ansvaret i att redan nu börja lägga en så bra grund som möjligt för henne så hon klarar den där tiden så bra som möjligt. Så att hon sen när det väl är dags kan gå in i tonåren med en gjuten självkänsla. Med någon slags trygghet i sig. För herregud vad rörigt det var. Och så många faror som lurade. Känns som värsta lotteriet att man lyckades ta sig ur den där tiden välbehållen.

Jag vill ju att dom ska få den där känslan av att vi alltid, alltid finns här. Oavsett vad det gäller. Att dom vill och kan prata med oss. Att ingenting är konstigt. Ingenting är omöjligt. Att dom trivs hemma hos oss. Att dom vill vara med oss. På det sättet jag alltid velat vara med min familj. Och fortfarande vill.

Jag vet inte. Jag svamlar. Men lite ställer jag mig frågan? Är det inte nu allt börjar? Är det rätt att sätta en bebis i fokus då? Både mot bebisen och mot de barns om redan finns här?

Jag vet inte. Och jag kommer ångra mig hit och dit miljoner gånger. Av massa olika skäl.

Men just nu känns det som... Nä.