Hur kan det komma sig att man är så förbannat snål mot sig själv?

Jag går en timme om dagen med Bosse. Nästan alltid. Ibland mer, ibland mindre. Min vinterkängor som jag fick av världens bästa svärmor förra vintern har vart ljuvliga. De bästa skor jag någonsin haft. Helt fantastiska. Men dom är så hårda i sulan liksom, så att jag får ont i benhinnorna nu när det är bart ute. Dom är suveräna i skogen, men inte på asfalt. Och det är ju liksom inte vinter längre heller. Jag älskar dom skorna. Men skulle aldrig, aldrig, aldrig köpt dom åt mig själv. Svärmor sponsrade med 600 kr (på rea), och det är jag evigt tacksam för.

Men nu är det som sagt vår. Och jag har aldrig i hela mitt liv köpt mig ett par rediga promenadskor. Aldrig.

Sitter och kikar på Ellos, men inser snabbt att det är ganska dumt att köpa skor utan att prova dom. Kollar på tradera, men kommer på samma sak igen då. Och där får jag ju inte ens byta om det är fel. Men nu börjar det banne mig bli panik. Men jag blir sååå snål!

Beställde lite sommarkläder åt barnen häromdagen. Och Jocke behövde ett par jeans. Det är klart han ska ha det. Men inget åt mig själv. Aldrig. Det är ju helt jävla otroligt.

Vet att Jocke har gått och trånat efter ett nytt spel till hans Wii. Men köp det, säger jag, och så beställer jag det. Du unnar dig ju aldrig nåt roligt, tycker jag.

Men varför blir jag så snål mot mig själv? Varför unnar jag mig aldrig något riktigt roligt?

Och jag vill tillägga, att min man, blir tokig på detta syndrom. Vill I N T E att det ska verka som att han inte tycker att jag ska unna mig något.

Han försöker tvinga mig att åka till Intersport i morgon, ta sparpengar, och åka dit och köpa mig ett par riktiga skor.

Och jag säger... nä. Det behövs nog inte. Grr.

Var bara tvungen att bubbla ur lite aggression. När lade jag mig själv längst ner på listan över prioriteringar? Och varför?

Åh, vilken dag. Jag känner mig sådär pinsamt, löjligt nöjd med allting. Allt.

Började dagen med att strunta i min sovmorgon (antagligen är jag rakt igenom utvilad redan), och studsade upp vid kvart i åtta för att snöra på mig promenadskorna och gå ut. Det var ljuvligt, alldeles fantastiskt vacker. Och alldeles lugnt. Det är en så otroligt mysig känsla att vara först, liksom. Låter kanske märkligt, men att veta att de flesta ligger i sina sängar. Man är nästan ensam ute. Det är så mysigt. Kanske var den fantastiska starten på dagen, som gjorde att resten av dagen var lika ljuvlig.

Efter morgonpromenaden stod Pappa Hillbom redo med frukosten. En snabb dusch, sen frukost. Sen blev det packning av matsäck! För idag var minsann ingen vanlig dag... Nä. Det vara Sagas första Mulledag. Den var efterlängtad. Oh, så efterlängtad. Och någonstans i mitt mammahjärta hade väl jag tagit förgivet att hon ville att jag skulle vara med första gången.

- Näää. Bara jag får en kram innan du åker.

- Är du säker?

- Ja, jag ska ju träffa mina nya kompisar.

En tår föll från min kind när jag åkte därifrån, det kan jag erkänna. En märklig känsla. Att hon var så stor helt plötsligt. Att hon inte ville att jag skulle med. Att se henne gå iväg där i skogen... Det gjorde nästan lite ont.

Men å andra sidan, så var det nog också en tår av lycka, glädje och stolthet. Min fina unge. Vilken alldeles förträffligt jobb vi gjort. Uppenbarligen - menar jag - eftersom hon har ett så enormt stort självförtroende, att hon vill göra det själv. Att hon vill träffa nya kompisar. Själv. Det är tufft, coolt och beundransvärt när man är 5 år, tycker jag. Och jag blev sååå stolt.

När vi hämtade Fröken vid Mulle, så var det en trött tjej. Och aniiingen irriterad för att hennes mamma ville veta allt och lite till. Väl hemma fortsatte uteleken, och så har det rullat på heeela dagen.

Jag gick in vid fyra, och städade av och fixade lite inför i morgon. Fixade även maten. Sen kom två genomtrötta, genomskitiga och vrålhungriga kids in.

Nu ligger dom i soffan. Rena och mätta i magen. En fin känsla i mamamhjärtat efter en hel dag ute.

Har lite "semesterångest". Vill alltid vara hemma. Älskar det. Vill inte jobba alls. Kan någon ge min man ett jobb där han tjänar tillräckligt med pengar för båda oss? För belive me, jag skulle bli hemmafru på direkten.

Lite kaffe på det här.