Är det ens möjligt att man har kärlek i kroppen så att det räcker till tre barn?

Alltså... Det vet jag ju att man kan ha. Min mamma och pappa har älskat oss, gränslöst, alla tre, lika mycket.

Men idag slog det mig bara. Men Gud... Hur ska alla tre rymmas i mitt hjärta? Hur räcker jag till...? Räcker jag till? Känns ju ibland som att jag inte gör det nu. Med två kids.

Mycket är det att tänka på.

Lilla (?) magen då. Fasiken, vad ont jag har i magen... och ryggen.

Och så blir jag orolig, då blir allt ännu värre.

Tror seriöst att jag har blindtarmsinflammation. Vi får väl se, för i såna fall kommer det ju bli värre. Snabbt och snart.

Så det visar sig väl. Blir det värre, så blir det akuten.

Det blev korvkiosken idag. Så jäkla irriterande. Onödigt. Inte viktmässigt, det skiter jag i när jag inte mår tipptopp. Tänkte mer på pengarna. Så mycket pengar åt skogen. Och allt beror på att vi är kassa på att planera. Urkassa. Mat finns i frysen, men inget framtagen.

Slött och dåligt. Vi är beroende av matlista, annars rasar allt. Då behöver man inte fundera alls. och jag har ju fördelen av att alltid veta vad barnen äter på dagis. Haha! Så jag behöver inte fundera.

Linus hade ätit mängder idag. Köttfärssoppa och sen paj och vaniljsås. Antagligen åt han för ett par dagar framöver, för han åt en sked kräm till mellis och ett par strips till kvällsmat. Ska tilläggas att han åt tre portioner makaronipudding igår kväll, till råga på allt. Så nu är han väl nöjd för ett tag framöver.

Och jag fick något nytt att oroa mig för på jobbet idag. Blev ju godkänd - efter många om och med och skriverier i tidningarna - av livsmedelsinspektören förra hösten. Pust tänkte jag.

Tills han slutade i våras. Då började jag hålla andan igen.

Och idag fick jag höra att han är på turné...

Fy. Ni förstår inte ångesten... Jag blir att må illa av det. Magsår och magkatarr. Tillsammans. Gånger hundra.

Får väl trösta mig med att jag har blivit godkänd, så antagligen vill han väl bara kolla av läget. Men ändå... Ohhh. Det är pirrigt och nervöst.

Nä. Nu ska jag blanda mig lite chokladpudding. Blir fint till Biggest Looser ikväll. Mohahah!

Idag, stod jag på jobbet och tjuvkikade på mina fantastiska barn. Jag har den stooora förmånen att få göra det, på arbetstid. Jag vet, få förunnat.

Och när vi kom hem kom mamma och pappa hit, och Saga tog upp matbeställningar. Och skrev ned i ett block, med hjälp av oss.

Men då slog det mig som en bomb. Hon skriver. Bokstäver. Förstår ni? Hon är sååå stor.

Jag har sagt det förr, och jag kan säga det igen. Helt opartiskt. Saga är en av de absolut finaste människor som finns på den här jorden. Överlägset. Det finns inte många som har ett sånt fantastiskt hjärta som hon har.

Och vi skulle ha en väldigt vacker värld, om fler var som hon.

Och jag tänker på att det var alldeles nyss hon kom till oss. Världens vackraste bebis. Omtumlande, överväldigande... omöjligt att ens försöka förbereda sig på den känslomässiga bergochdal-bana livet blir, efter den dagen du blir förälder.

Frustration. Ilska. Glädje. Sorg. Lycka. Trygghet. Kärlek.

Men idag är jag sentimentalisk. Och känner nästan... Sorg. Och frustration. Hur är det möjligt att tiden går så fort?

Jag lyssnar på Abba och får en tår i ögat.

Slipping through my fingers all the time,

I try to capture every minute

The feeling in it

Do I really see whats in her mind

Each time I think I´m close to knowing

She keeps on growing

slipping through my fingers all the time

Är det såhär det ska vara?!

För oh my god, i såna fall! Det går för fan i ett. Varenda liten sekund är uppbokad, uppstressad och alldeles för mycket. Eller är det bara såhär i perioder? Tycker hösten brukar vara lugn och skön... Våren däremot. Men nu är hösten bara... bläääh.

Jag är så trött att ögonen går i kors. Och jag känner mig så himla, himla uppstressad. För allt. Vore alldeles fantastiskt med en vecka, där almanackan är alldeles tom. För nu är det nåt hela tiden. Födelsedagar, personalmöten, föräldramöten, handla, laga mat, veterinären, tandläkaren, städa, tvätta.

Har man tur, så ska man någonstans därimellan hinna med sig själv. Och din man.

Vara mer än bara mamma och pappa, liksom. Men fattar bara inte vart!?

Det här var bara neggo, så det är kanske bäst att lägga ner för just nu.

Går och tar mig en macka med lax, och hoppas att livet känns bättre efter det. Kanske en kopp kaffe också.

Vet ni? Det var precis som att det var på riktigt. Det var helt magiskt... Nästan läskigt.

Vi fick en son. Han skulle heta Kalle.

Allt var så verkligt. Varenda känsla, liksom. När jag ammade honom. Jag kände exakt hur det kändes.

Det låter helt sjukt. Men det var alldeles fantastiskt.

Jag som har haft så svårt för pojknamn. När vi har pratat om en tredje bebis, så har flicknamnet alltid vart glasklart. Maja. Det har inte funnits något annat alternativ.

Farmor Maj-Lis, och mormor Maja-Lisa. Min farmor och mormor alltså. Så det har vart självklart.

Men pojknamn har ju vart en djungel! Det var även så när Linus skulle komma. Vi visste inte förens han var här. Och jag tycker fortfarande att han borde hetat Love, men jag blev totalt nedröstad av alla omkring mig. Så det blev en Linus.

Och nu vet jag ju precis vad en eventuell Lillebror skulle heta. Kalle, såklart.

Vad härligt med en riktigt, lång slapparhelg. Hade ju semester igår. Så det blev liksom en extra lång helg. Very nice.

Och så blev det en väldigt härlig Fredag. Det gick strålande vid logopeden, och jag och Herr Hillbom unnade oss lite lyx i Borlänge. Rakgrejer, ansiktstvätt/kräm och en massa annat lyx. Välbehövligt.

Jag var ju nästan lite skakis, när vi skulle åka. Hade genomfört en alldeles svindlande vägning på morgonen. Mohaha! -0,2 kg. Sådär ja. Hejja mig, eller nåt. Vi kör nya tag på Söndag. Hade det ju på känn. Mens och lite fusk under veckan. Men det är smällar man får ta.

I morgon ska jag bära in en pall pellets. Det ska nog göra susen inför nästa veckas vägning.

Idag har vi vart ute hela dagen. Inte direkt strålande väder, men skönt med lite luft. Linusen har ju typ suttit fastklistrad vid TV:n den här veckan, eftersom han vart sjuk. Så nu kompenserar vi upp det med en utedag. Korvgrillning och nedsågning av äppelträd, bland annat.

Nu, kära vänner, ska ni få logopedhistorien.

Vi ringde själva och bokade tid i Måndags. Fredagen före hade specialpedagogen vart på Linus förskola. Tänker inte gå in på detaljer, men vi kan väl sammanfatta det med att vi inte var så där väldigt imponerade av bemötande och intresse från hennes sida. Ett av hennes tips var att lite halvt som halvt låtsas att man inte förstår Linus.

Jag är allergisk mot den meningen. Den går inte in i mitt huvud. Utan den studsar bort på en gång och lämnar en ganska kraftig irritation i mitt mammahjärta. Och mammahuvud.

Vad tror ni att det ger? Tror ni att han helt plöstligt då kommer att prata?

Nä. Just det. Så något som verkligen kändes viktigt för mig var att få prata med Anders om det här. Anders är Linus logoped.

Både jag och Jocke var med, och vi fick en himla fin respons. Han är speciell han också, logopeden alltså. Det får jag nog lov att medge. Och vi har haft lite svårt för honom med. Men man måste kanske också rannsaka sig själv... Inte bara gnälla på folk för att dom inte får Linus att prata rätt, för att dom inte gör allt i deras makt för min son. Utan man kanske måste se lite bortom det, försöka se det rimliga i det hela. Om jag inte bara sluddrar nu. Dom kan inte släppa allt annat, för alla andra barn, för att rädda mitt. Man måste liksom lägga mamma-känslorna utanför, ett tag. För att se det rimliga. Dom kan inte trolla.

Äh. Struntsamma.

Iallafall. Vi ska inte - och absolut inte någon -  låtsas som att vi inte förstår Linus. Absolut inte. Hör ni det?!?!?! Aldrig. Han kommer att sluta prata då. Och det är inte riktigt det som är målet här.

Vi ska använda oss av passiv korrigering. Precis så som vi gör. Upprepa det han säger. Säger han något på sitt sätt, så upprepar vi det, och säger det på rätt sätt.

Det är det enda rätta. Och gissa om det känns jääävligt fint, att med kött på benen, kunna säga det till folk.

Och för första gången så kändes det som att Anders verkligen förstod oss. Det kopplade för honom. Han fattade till slut. Han såg paniken i mina ögon när jag berättade om hur vi kände. Och han tog det till sig. Och på nåt sätt så släppte allt. För både oss och Linus.

Linus har ju tvärvägrat att samarbeta med Anders. Han säger ingenting. Nada. Zip. Hela våren, varje vecka. Tyst.

Och han körde samma grej igår. Han tog ett kort ur en låda, och skulle berätta vad det var. En apelsin.

- Kan du säga apelsin, Linus. Försökte jag och Jocke ivrigt.

- Ja, det kan jag. Hemma. Men här vill jag inte.

Förstår ni? Jävla, skitunge! Rent ut sagt.

Men till slut. Så bara rann det ur honom. Han lät ssss, han sa pip flera gånger när dom lekte mus.

Och Anders fattade Linus. På nåt sätt. För nu började han fråga vad Linus tyckte var roligt, vad vi kunde använda oss av. Han pratade med oss. Och det kändes så jävla fint.

Och så sa han nåt som, konstigt nog, kändes ganska bra. Han sa det, att dom vet inte heller vad som är fel. Dels var det skönt att han sa dom/vi. För det betyder att han har diskuterat det här med fler. Att han inte sitter själv och funderar. Och så sa han att det var väldigt, väldigt ovanligt. Och det borde inte kännas skönt, men på nåt sätt gör det det ändå. För det känns som att det är första gången vi får... fakta.

Men det känns som sagt bra. Det känns som ett stort steg framåt. Men fajten fortsätter. På Måndag ska jag skriva mejl till specialpedagogen, för det är en hel del jag funderar över.

Men nu, Lördagsmys. Och vi ska äta Söndagssteken idag. Så jävla gott. Är sjukt sugen...

Vi är nöjda, glada och kanske... lite lättade.

Tar hela historien i morgon. Klockan är alldeles för mycket, och soffan ropar på mig.

Längre uppdatering i morgon, efter sovmorgon.

Nu åker vi till Falun. I´m ready. Håll alla tummar och tår att detta går bra.