Jag har en vilja. En speciell vilja. Vi kan kalla den finn-viljan. Det gör iallafall min man.

Ibland måste jag ta fram den. Oftast i "träningssammanhang". Som när jag står på Crosstrainern, och det gör ont, riktigt ont. Och är jobbigt. Då kan jag gråta lite, samtidigt som jag skriker. Allt detta samtidigt som jag fortfarande trampar på maskinen. Men finnviljan ser till att jag inte kliver av.

Eller som när pappa kom hit med fika, en dag i våras. Och nästan tvingade mig att äta en hel munk. Då blev jag förbannad, och då kom finnviljan fram. Då stod jag på Crosstrainern i en timme. Sen kunde jag knappt stå på benen. Men munken var borta.

Idag var jag förbannad idag. För att jag legat klubbad i två dagar med migrän, och inte kunnat motionerat alls. Så idag bestämde jag mig för att slå rekord. Banrekord! Haha!

Vi går ju söppenmyren, jag och tanten mittemot. På 1,20. Det är liksom vår standardtid.

- Fan, idag ska vi slå rekord, sa jag!

Och vi gick, och vi gick ännu snabbare, och lite snabbare än då. Och när vi inte trodde vi kunde gå snabbare, så ökade vi tempot ännu mer. Och vi drog ner tiden med 10 minuter!

Heja finnviljan!

Att Therese låg i backen mellan Lyrvägen och Stenvägen och nästan kved, och var på väg att kräkas, är en annan femma. Vi fick ner tiden! Det viktigaste av allt.

Mot slutet där fick liksom Bosse dra henne. Hon höll i Bosse och jag lockade på honom. Då fick hon lite extra skjuts.

Hon är för jävla duktig, den damen. Hon har nog också en finnvilja.

Finnviljan är stark.

Det hoppas jag att ni har koll på. För det är minsann min födelsedag!

Min man har ju redan köpt en present till mig, vilket just idag känns lite båååring. Råkade ju visst sänka min telefon i pastavattnet på jobbet. It did not survive! Så jag fick en ny telefunk av honom för två veckor sen. Och så har jag köpt tårta till mig själv... Tänk vad konstigt det är att Jocke aldrig behöver göra det. Mycket märkligt. Or not!

Så jag har en lite bakelse stående i kylen, väntades och ropandes på mig. Jag kommer, jag kommer.

Annars då. Jo, det är höst. Och det känns ok. Men iallafall, såhär i hösttider, så kan det ju vara bra att pigga upp sig med lite ljuvliga sommarminnen.

Anna och Lisa, at their best!