Jag är så trött, trött, trött.

Och det skönaste, härligaste och mysigaste av allt vore att lägga barnen, sen kyrpa ner i soffan med stora godisskålen. Och en stor kopp kaffe. DEt vore alldeles fantastiskt. Och som det känns just nu, så lutar det mest åt det.

Men det nyttigaste, smartaste och bästa, vore att dra fram crosstrainern till TV:n, sen ta en dusch, en kopp the och en frukt.

För- Emot...

Tänk om det alltid vore sådär enkelt. Som som där dagarna på västkusten. Största problemet var vad vi skulle äta. Typ. Det här är min älskade Linus. I sitt esse. På en filt, på en strand. Tillsammans med sin familj. Då är allt så himla, himla enkelt för honom. För det mesta iallafall. För vi förstår vad han säger.

De flesta gör inte det.

Och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta. Det är så gräsligt orättvist. Och jag kan inte låta bli att undra; hur hårt ska man behöva slåss för sina barn? För rättigheten att bli förstådd...

Inget är självklart och enkelt för Linus. Och det är orättvist. Jag hatar det.

Specialpedagoger, Logopder, otaliga resor till Falun, VAB, förhoppningar, förväntningar, besvikelse... hopplöshet. Vi kom ingenstans den här gången heller.

Varför kan ingen bara säga vad som är fel, och vad vi ska göra för att det ska bli rätt?

Han kan så mycket, han är så roligt och han kommer med de mest färska kommentarer som finns. Men de flesta missar ju det. Och det är tragiskt. Riktigt synd. En stor förlust för dom.

Ett ointresse från vuxna omkring honom, som gör mig alldeles... ställd. Är det rätt ord... Hur kan man vara så ointresserad av någon, när ens yrke är att hjälpa? Vem inbillar sig att det skulle bli bättre om vi låtsades inte förstå honom? Förstår ni över huvudtaget hans frustration? Tänk er själva. Tror ni verkligen, på fullaste allvar, att det här är något han hittar på? För att han är lat? För att han tycker att det är så himla roligt att förklara samma sak för sin mamma fem gånger, och hon fortfarande inte förstår?

För om ni fortfarande tror det, så kan det enbart bero på att ni inte är hans mamma.

Ni har inte sett blicken, paniken och frustrationen i hans ögon. När logopeden för hundrade gången försöker få honom att låta på ett visst sätt, och han tittar på mig och säger: Men mamma... jag kan inte!

Jag tänker fortsätta slåss. I all evighet. Så länge det behövs och lite till.

Duktiga lilla unge.

Idag tog jag med Saga på promenad, eftersom jag lovat det tidigare i veckan. Och hon är så himla redig. Hon cyklade i princip hela vägen, med lite hjälp av mig och Bosse. 8 km, totalt. Kom hem och fyllde på med mellis, sen ut och lekte igen. När hon kom in för middag så orkade hon knappt äta. Så himla, himla trött.

Gjorde hemmagjorda fiskburgare, och hemmagjorda pommes idag. Göttigt värre! Och superenkelt. Bara att mixa fiskblock med lök, dill, salt, svartpeppar, ägg och lite mjölk. Göra biffar, vända i ströbröd och steka några minuter. Verkligen supergott. Passar till mos, pressad potatis, hamburgebröd eller vad som. Gott är det iallafall, och ett enkelt sätt att få i barnen fisk, om dom annars är lite trugiga med det.

Eftermiddagsvecka för Jocke. Vad jag tycker om det? Både och... Skönt att få vara lite ensam på kvällen, när barnen somnat. Men ändå himla trist att vara utan honom.

Nä. Det här kändes som ett lite meningslöst inlägg i debatten. Mohaha.

Jag ger mig, istället.

Eller, nu kom jag på! Jag ska nog googla fram en sån där megalång frågelista, som brukar ligga på bloggar. Fördriva min dyrabara tid lite. Och er, såklart.

Plockat, fixat, donat, dammsugit, tvättat...

Racet är kört.

Nu ska barnen få lite kläder på sig, sen ska vi ner och panta flaskor, och handla hem lite nödvändigt.

Sen väntar vi hem älskade, lite lunch och sen en lång promenad. Tillsammans, hela familjen.

Jag är så lyckligt lottad.   

Den här helgen gick ju på tok för fort! Jistanes...

Började i Fredags med att pappa hämtade barnen, sen cyklade dom hem till mormor och morfar. Vi anslöt lite senare, eftersom tacos hägrades. Först åkte vi till stan en sväng, införskaffade en ny bilstol till Linus, och handlade till Lördagens kalas.

Väl hos mamma och pappa skulle barnen sova där. Men som väntat så sov ett barn där. Och det var inte Linus.

Lördagen nalkades kalas! Sjön i Hagge var the place to be. 11.00 var det samling vid pumpen. Vi var där en stund före, och gjorde i ordning eld och grejer. Mycket, mycket mysigt, måste jag säga. Även om vi inte fick någon fisk, så var det ett fantastiskt lättsamt sätt att kalasa på. Korv med bröd och lite fika.

Och paket till mig såklart. Förkläde, Ljuslykta, Bubbelvin+Glas, Lotter, Pengar... En väldigt ok presentlista, med andra ord.

Helt plötsligt skulle Linus sova borta, igen. Denna gång hos farmor och farfar. Såklart fick han det. Och utan minsta protest gick Saga med på att vara hemma med oss.

Jag vet baske mig inte om det hänt någon gång förut... Vi åkt ehem och packade upp och duschade, sen åkte vi till Hemmakväll och bunkrade film och godis. Och innan vi åkte hem från stan, så avslutade vi med Mc Donalds. En perfekt asvlutning på en perfekt Lördag.

Jocke fick inte se färdigt filmen, för innan första filmen ens var slut, så hade Linus ringt och ville hem! Haha!

Så nu sitter vi här, och det är Söndag igen. Jocke jobbar extra, så vi är alldeles ensamma. Ska snart fixa lite frukost, sen måste det pysslas lite här hemma.

Linusen har visst inte några rena kalsonger... Hrm.

Lämnar er med några bilder från helgen.

Gissa om det var gott. Tillsammans med bulgur... Mmmm.

I morse stannade jag och barnen kvar i sängen en lite längre stund. Struntade i att ha bråttom, och låg och drog oss.

Helt plötsligt tar Saga min handkräm, tittar på förpackningen och säcker - klockrent:

- Undrar hur många kalorier det är i den här?

Mitt hjärta stannade! Vad har jag gjort?!

Jag har alltid, alltid sagt till Jocke att jag vill verkligen inte föra över min matnojja på Saga. Absolut inte. Jag har vart noga med det. Det är väldigt viktigt för mig. Hon har sett mig väga maten och frågat varför. Då har jag sagt att det är för att mamma ska äta lagomt mycket, och inte alldeles för mycket mat. Det tyckte hon var ok. Det har hon accepterat. Och det här med kalorier...

Gud.

Jag kan ju inte på något sätt försvara mig. Såklart har jag pratat om kalorier... Alldeles för mycket. Och inte tyckt att hon lyssnat, men antagligen så har väl ena elefantörat viftat åt mitt håll. Hon vet ju såklart inte vad det handlar om, eftersom hon tog min handkräm. Icke ätbar, liksom. Men det krossade mitt hjärta iallafall.

Jag vill försvara mig med att jag inte går på diet av något slag. Jag fikar, äter godis och äter precis samma mat som resten av familjen. Så gällande den saken, så har hon nog inte märkt något.

Jag bryr mig om vad mina barn äter. Jag lagar gärna mat hemma. Bakar bröd ibland. Pysslar i köket, och vill mer än gärna ha barnen med mig. Dom är välkomna, alltid, att sällskapa med mig i köket. Det finns alltid frukt, och serveras alltid grönsaker till maten. Jag lagar i princip allt från grunden, och eftersom dom bara äter min mat på dagis, så vet jag ju att det är samma där. Bra mat. Jag vill att dom ska tycka om mat, ha ett hälsosamt och sunt förhållande. Tycka att det är härligt och lustfyllt.

Men åh. Jag gick sönder en bit idag... Och jag vet att det bara är mitt fel, och att jag inte kan reparera det. Skadan är skedd, och det är alldeles fruktansvärt.

Inte ett ord om viktklubb, kalorier eller något liknande i hennes närhet igen. Jag måste tänka på det. Alltid.

Min fina flicka. Hon borde inte ens veta att det finns ett ord som heter kalori...

Ångest, ångest, ångest.

Jag har en vilja. En speciell vilja. Vi kan kalla den finn-viljan. Det gör iallafall min man.

Ibland måste jag ta fram den. Oftast i "träningssammanhang". Som när jag står på Crosstrainern, och det gör ont, riktigt ont. Och är jobbigt. Då kan jag gråta lite, samtidigt som jag skriker. Allt detta samtidigt som jag fortfarande trampar på maskinen. Men finnviljan ser till att jag inte kliver av.

Eller som när pappa kom hit med fika, en dag i våras. Och nästan tvingade mig att äta en hel munk. Då blev jag förbannad, och då kom finnviljan fram. Då stod jag på Crosstrainern i en timme. Sen kunde jag knappt stå på benen. Men munken var borta.

Idag var jag förbannad idag. För att jag legat klubbad i två dagar med migrän, och inte kunnat motionerat alls. Så idag bestämde jag mig för att slå rekord. Banrekord! Haha!

Vi går ju söppenmyren, jag och tanten mittemot. På 1,20. Det är liksom vår standardtid.

- Fan, idag ska vi slå rekord, sa jag!

Och vi gick, och vi gick ännu snabbare, och lite snabbare än då. Och när vi inte trodde vi kunde gå snabbare, så ökade vi tempot ännu mer. Och vi drog ner tiden med 10 minuter!

Heja finnviljan!

Att Therese låg i backen mellan Lyrvägen och Stenvägen och nästan kved, och var på väg att kräkas, är en annan femma. Vi fick ner tiden! Det viktigaste av allt.

Mot slutet där fick liksom Bosse dra henne. Hon höll i Bosse och jag lockade på honom. Då fick hon lite extra skjuts.

Hon är för jävla duktig, den damen. Hon har nog också en finnvilja.

Finnviljan är stark.