Vad härligt med en riktigt, lång slapparhelg. Hade ju semester igår. Så det blev liksom en extra lång helg. Very nice.

Och så blev det en väldigt härlig Fredag. Det gick strålande vid logopeden, och jag och Herr Hillbom unnade oss lite lyx i Borlänge. Rakgrejer, ansiktstvätt/kräm och en massa annat lyx. Välbehövligt.

Jag var ju nästan lite skakis, när vi skulle åka. Hade genomfört en alldeles svindlande vägning på morgonen. Mohaha! -0,2 kg. Sådär ja. Hejja mig, eller nåt. Vi kör nya tag på Söndag. Hade det ju på känn. Mens och lite fusk under veckan. Men det är smällar man får ta.

I morgon ska jag bära in en pall pellets. Det ska nog göra susen inför nästa veckas vägning.

Idag har vi vart ute hela dagen. Inte direkt strålande väder, men skönt med lite luft. Linusen har ju typ suttit fastklistrad vid TV:n den här veckan, eftersom han vart sjuk. Så nu kompenserar vi upp det med en utedag. Korvgrillning och nedsågning av äppelträd, bland annat.

Nu, kära vänner, ska ni få logopedhistorien.

Vi ringde själva och bokade tid i Måndags. Fredagen före hade specialpedagogen vart på Linus förskola. Tänker inte gå in på detaljer, men vi kan väl sammanfatta det med att vi inte var så där väldigt imponerade av bemötande och intresse från hennes sida. Ett av hennes tips var att lite halvt som halvt låtsas att man inte förstår Linus.

Jag är allergisk mot den meningen. Den går inte in i mitt huvud. Utan den studsar bort på en gång och lämnar en ganska kraftig irritation i mitt mammahjärta. Och mammahuvud.

Vad tror ni att det ger? Tror ni att han helt plöstligt då kommer att prata?

Nä. Just det. Så något som verkligen kändes viktigt för mig var att få prata med Anders om det här. Anders är Linus logoped.

Både jag och Jocke var med, och vi fick en himla fin respons. Han är speciell han också, logopeden alltså. Det får jag nog lov att medge. Och vi har haft lite svårt för honom med. Men man måste kanske också rannsaka sig själv... Inte bara gnälla på folk för att dom inte får Linus att prata rätt, för att dom inte gör allt i deras makt för min son. Utan man kanske måste se lite bortom det, försöka se det rimliga i det hela. Om jag inte bara sluddrar nu. Dom kan inte släppa allt annat, för alla andra barn, för att rädda mitt. Man måste liksom lägga mamma-känslorna utanför, ett tag. För att se det rimliga. Dom kan inte trolla.

Äh. Struntsamma.

Iallafall. Vi ska inte - och absolut inte någon -  låtsas som att vi inte förstår Linus. Absolut inte. Hör ni det?!?!?! Aldrig. Han kommer att sluta prata då. Och det är inte riktigt det som är målet här.

Vi ska använda oss av passiv korrigering. Precis så som vi gör. Upprepa det han säger. Säger han något på sitt sätt, så upprepar vi det, och säger det på rätt sätt.

Det är det enda rätta. Och gissa om det känns jääävligt fint, att med kött på benen, kunna säga det till folk.

Och för första gången så kändes det som att Anders verkligen förstod oss. Det kopplade för honom. Han fattade till slut. Han såg paniken i mina ögon när jag berättade om hur vi kände. Och han tog det till sig. Och på nåt sätt så släppte allt. För både oss och Linus.

Linus har ju tvärvägrat att samarbeta med Anders. Han säger ingenting. Nada. Zip. Hela våren, varje vecka. Tyst.

Och han körde samma grej igår. Han tog ett kort ur en låda, och skulle berätta vad det var. En apelsin.

- Kan du säga apelsin, Linus. Försökte jag och Jocke ivrigt.

- Ja, det kan jag. Hemma. Men här vill jag inte.

Förstår ni? Jävla, skitunge! Rent ut sagt.

Men till slut. Så bara rann det ur honom. Han lät ssss, han sa pip flera gånger när dom lekte mus.

Och Anders fattade Linus. På nåt sätt. För nu började han fråga vad Linus tyckte var roligt, vad vi kunde använda oss av. Han pratade med oss. Och det kändes så jävla fint.

Och så sa han nåt som, konstigt nog, kändes ganska bra. Han sa det, att dom vet inte heller vad som är fel. Dels var det skönt att han sa dom/vi. För det betyder att han har diskuterat det här med fler. Att han inte sitter själv och funderar. Och så sa han att det var väldigt, väldigt ovanligt. Och det borde inte kännas skönt, men på nåt sätt gör det det ändå. För det känns som att det är första gången vi får... fakta.

Men det känns som sagt bra. Det känns som ett stort steg framåt. Men fajten fortsätter. På Måndag ska jag skriva mejl till specialpedagogen, för det är en hel del jag funderar över.

Men nu, Lördagsmys. Och vi ska äta Söndagssteken idag. Så jävla gott. Är sjukt sugen...

 

mammis

18 september 2010 15:41

Oj, vad härligt ni ser ut att ha det!Fina kort på barnen,längtar efter dem. Linusen,vilken kille,gör bara det han vill...............

 

Loja

18 september 2010 17:39

Heja!! Jag har ju aldrig riktigt trott på det där med att inte förstå honom, så riktigt SKÖNT att höra att man inte ska göra så! (knepig mening men du förstår nog).

http://www.loja.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://blogg.mama.nu/mellanhimmelochjord/

Efter det där inlägget, så borde typ någon tipsa Ingvar Kamprad, sen borde han sponsroa mig med ett fett stort IKEA kök. Ett bondkök där jag och barnen kan kladda loss ordentligt. Med gott om plats?   Vem mejlar Ingvar? ...

Här skulle det ligga ett fint kort, på Sagas mess från köket. Men kameran kaikade ur, så ni får hålla tillgodo utan.   Iallafall så har Fröken hjälp mig att laga mat idag. Ett tips från coachen till alla er som har små matvägrare. Låt dom vara me...

Att jag är en sucker för låttexter, det är ju old news för er som hängt med i bloggen ett tag. Vet att ni inte är så himlans många nu, men det känns ok. Nästan bättre. För ni som läser nu, är antagligen uppriktigt intresserade, och läser för att ni b...

Jag har många kusiner. Mest på min mammas sida. Vi ses inte jätteofta. Väldigt sällan, faktiskt. Alldeles för sällan.   Och dom gånger vi ses, så kommer det alltid vara... fel. Konstigt. För någon fattas. Kommer alltid fattas.   Lilla Johan. ...