Jag åt inte godis.

Jag ställde mig på Crosstrainern. I 45 jävla minuter!

Nu är jag fasiken nöjd.

Jag är så trött, trött, trött.

Och det skönaste, härligaste och mysigaste av allt vore att lägga barnen, sen kyrpa ner i soffan med stora godisskålen. Och en stor kopp kaffe. DEt vore alldeles fantastiskt. Och som det känns just nu, så lutar det mest åt det.

Men det nyttigaste, smartaste och bästa, vore att dra fram crosstrainern till TV:n, sen ta en dusch, en kopp the och en frukt.

För- Emot...

Tänk om det alltid vore sådär enkelt. Som som där dagarna på västkusten. Största problemet var vad vi skulle äta. Typ. Det här är min älskade Linus. I sitt esse. På en filt, på en strand. Tillsammans med sin familj. Då är allt så himla, himla enkelt för honom. För det mesta iallafall. För vi förstår vad han säger.

De flesta gör inte det.

Och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta. Det är så gräsligt orättvist. Och jag kan inte låta bli att undra; hur hårt ska man behöva slåss för sina barn? För rättigheten att bli förstådd...

Inget är självklart och enkelt för Linus. Och det är orättvist. Jag hatar det.

Specialpedagoger, Logopder, otaliga resor till Falun, VAB, förhoppningar, förväntningar, besvikelse... hopplöshet. Vi kom ingenstans den här gången heller.

Varför kan ingen bara säga vad som är fel, och vad vi ska göra för att det ska bli rätt?

Han kan så mycket, han är så roligt och han kommer med de mest färska kommentarer som finns. Men de flesta missar ju det. Och det är tragiskt. Riktigt synd. En stor förlust för dom.

Ett ointresse från vuxna omkring honom, som gör mig alldeles... ställd. Är det rätt ord... Hur kan man vara så ointresserad av någon, när ens yrke är att hjälpa? Vem inbillar sig att det skulle bli bättre om vi låtsades inte förstå honom? Förstår ni över huvudtaget hans frustration? Tänk er själva. Tror ni verkligen, på fullaste allvar, att det här är något han hittar på? För att han är lat? För att han tycker att det är så himla roligt att förklara samma sak för sin mamma fem gånger, och hon fortfarande inte förstår?

För om ni fortfarande tror det, så kan det enbart bero på att ni inte är hans mamma.

Ni har inte sett blicken, paniken och frustrationen i hans ögon. När logopeden för hundrade gången försöker få honom att låta på ett visst sätt, och han tittar på mig och säger: Men mamma... jag kan inte!

Jag tänker fortsätta slåss. I all evighet. Så länge det behövs och lite till.