Vet ni? Det var precis som att det var på riktigt. Det var helt magiskt... Nästan läskigt.

Vi fick en son. Han skulle heta Kalle.

Allt var så verkligt. Varenda känsla, liksom. När jag ammade honom. Jag kände exakt hur det kändes.

Det låter helt sjukt. Men det var alldeles fantastiskt.

Jag som har haft så svårt för pojknamn. När vi har pratat om en tredje bebis, så har flicknamnet alltid vart glasklart. Maja. Det har inte funnits något annat alternativ.

Farmor Maj-Lis, och mormor Maja-Lisa. Min farmor och mormor alltså. Så det har vart självklart.

Men pojknamn har ju vart en djungel! Det var även så när Linus skulle komma. Vi visste inte förens han var här. Och jag tycker fortfarande att han borde hetat Love, men jag blev totalt nedröstad av alla omkring mig. Så det blev en Linus.

Och nu vet jag ju precis vad en eventuell Lillebror skulle heta. Kalle, såklart.