Ja. Ibland tar jag något som inte är mitt eget, och stoppar in här på bloggen. bara för att ibland skriver vissa andra så otroligt bra. Andlöst vackert. Får fram alla dom där orden man egentligen vill kunna få fram själv.

Din kropp har börjat prata.
Du känner inte igen språket, du kan ännu inte urskilja orden.
Men du vet att den pratar med dig.

Älskade dotter, lyssna på den. Lyssna noga.

Det är ditt eget språk. Din identitet.

Utforska språket. Skynda inte. Var inte rädd.
Upptäck din grammatik, uppfinn din egen syntaxis.
Böj verben tills de är tillräckligt regelbundna för dig.

Var din egen akademi, skriv ditt eget lexikon.

Din kropp är full av ljuva löften, av underbara mysterium.
Vänta bara, du kommer få uppleva det så småningom.
Så länge du låter kroppen prata och respekterar varje punkt.

Din kropp är ditt land, bara ditt.
Den markerar var din frihet börjar. Och vart den slutar.
Där inne är ditt ord lag. Låt ingen få dig att tro något annat.
Låt ingen överrösta dig! Låt ingen håna dig för ditt uttal!
Och sparka ut alla falska profeter som tror sig kunna uttolka orden
bättre än du!

Släpp inte in dem. Aldrig. Lova mig det.

Din kropp har yttrandefrihet - använd den friheten
bara med någon som har ett behov av att lyssna.

Släpp in en, tio eller två hundra.
Men släpp inte in någon som du inte önskar.

Försvara din kropp.

När du inte vill.

Se varje oönskad smekning som en mikroskopisk våldtäkt,
varje stulen kyss som en krigsförklaring.

När du inte vill.
Är dina ben en gränspostering,
dina senor är taggtrådar och varje por en soldat.

När du inte vill.
Säg nej. Nej, nej, nej! Hur många gånger du vill.
Du behöver inte ha en ursäkt och det är inte sant
att dina nej förbrukas och tar slut.
De är inte en hushållskassa. Och de är inte förhandlingsbara.

Nej är din frihets sista utpost. Försvara den.

Men när du vill.
Finns det bakom dina hopbitna tänder en armé av kyssar.
Ställ den i kärlekens tjänst!
I den som varar ett liv, ett år, en sommar eller bara några andetag.

När du vill.
Är din kropp ett land i en värld med andra länder.
Utforska dem utan rädsla. Utan fördomar.

Korsa hav, upptäck länder, landstig på kontinenter och öppna kanaler -
inte för varor utan för känslor.
Lyssna på din kropp, det är din kompass.

När du vill.
Res med vit flagg!

Det handlar inte om att erövra, utan om att kapitulera tillsammans.

En sak till, min älskade dotter:
Ta för guds skull inte din frihet för given!

För att skörda frihet, måste man odla blod, tårar och kamp.

Det finns miljoner kvinnor som har kämpat och kämpar
för sin och din frihet.
Anonyma hjältinnor som måste stå ut med att bli bespottade
av andra kvinnor som missbrukar ett arv de inte tjänat ihop själva!

Vänd dem aldrig ryggen! Ge dem en hand!

Jistanes.

Har inte bloggat på en himla massa dagar.

Läget då? Jo. Ok. Hemma för vård av barn. Känns ju inte särskilt bra, men det är bara att gilla läget. Hemma hela förra vecka för min rygg bråkade. I Söndags på väg hem från kryssningen ringde Farmor Britt-Marie och sa att Saga mådde sisådär. Dock inge feber. Hon låter osm en hel karl när hon pratar! Snorig, men ingen feber. 37,7, typ. På gränsen liksom, för att vara henne. Och jag har verkligen vägrt för och emot. Det vore sååå mycket lättare om hon hade 38,0 i temp, för då hade hon feber. På riktigt. Fasiken, så svårt det är. Och samvetet. Blä. Men jag tror att jag hellre har dåligt samvete för att dom får sätta in vikarie på jobbet, än dåligt samvete för att jag skickat min sjuka dotter till dagis. Så är det. Hon hade aldrig, aldrig, aldrig orkat 7,45-16,60. No way.

Så idag blir vi hemma.

Tänkte om Linusen kanske ville åka till dagis och leka. Frågade honom, och han tittade på mig med världens största ögon:

- Näää... jag är också sjuk.

Så vi blir hemma, alla tre idag.

Kryssningen var jättebra! Så grymt skönt att skratta sådär hysteriskt. Och äta i lugn och ro! Ska lägga ut lite bilder sen. Men... Som alltid. Det bästa med att åka bort är att komma hem igen. Borta bra, men hemma bäst.

Snart slut på valpkursen också. Valpspår på Söndag, sen en gång till efter det. Sen, färdigt! Fick rådet att testa stryp till Bosse. Han drar ju sååå förbannat. Känns som det är han som är ute och går med mig. Vilket är otroligt jobbigt. Tacka fan för att man blir sliten i ryggen, liksom. Så vi testade sele. Men nästan så att jag tyckte att han blev ännu starkare, det blev ännu jobbigare liksom. Så nu ska jag köpa strypkedja. Bära eller brista. Man får prova sig fram.

Men. Den största nyheten av alla! Igår, på förmiddagen, blev jag en stolt faster, till världens finaste Tuva! 53 cm lång, 4 600 g ren kärlek. Besöksförbud på BB pga svinis, så ni må tro att det kliar i fingrarna att få se underverket!

Idag startar projekt äta lite nyttigare. Magkatarr, konstant trött, besvärlig mage... ja, allt det där måste ju bero på något. Så nu gör jag ett försök. Med i försöket är också att inte dricka mjölk... Kanske också kan vara en bidragande orsak. Att jag är som en kalv...

Nä. Nu ska jag bädda ett par sängar, hänga lite tvätt, kasta i en ny maskin, sen blir det frulle. Kanske i soffan. Myspys.

Har man inte barn, kan man omöjligt förstå känslan.

Känslan i kroppen när man kliver in genom dörren. Nystädat. Inget att plocka med. Och alldeles... tyst. När jag komhem från Söderbärke efter att ha lämnat barnen, så blev jag bara stående. Det var tyst i mitt hus.

En sväng till stan för lite ärenden.

Nu ska jag börja med middagen. Ryggbiff, klyftpotatis och beasås. Bara jag och min man. Vi får prata utan att bli störda och avbrutna.

Jag avgudar mina barn. Men fan vad jag behövde det här!

Sen blir det soffläge, och laddning inför morgondagen. Lite grejer som ska tvättas och fixas.

Over.

När jag och barnen var i Borlänge en dag i våras, blev Linus överförtjust i en Hello Kitty-väska. Och jag lät inte honom köpa den. Varför vet jag egentligen. Det bara sitter i. Han är en kille, han ska väl inte ha en Hello Kitty väska. Jag tror inte ens jag tänkte så. Det gick liksom av bara farten att man liksom skrattade bort det. Som tok, liksom.

Idag var vi ut till Nisses, i jakt på lite nya ljus. Och vi hittade jättefiffiga sparbössor. SOm en plåtburk liksom. Omöjlig att få upp om man inte har sönder den. Smaaart. En sida var det brukar med prinsessor, andra sidan stället var det Cars. Automatiken slog in, och jag placerade dom på varsinn sida för att välja. Linus såg inte riktigt nöjd ut.

- Vill du ha en med prinsessor istället?

- Jaaa!!!

Så nu står den där. Hans egen prinsesssparbössa (3 s???). Och han är så nöjd.

Och hans mamma är ännu mer nöjd. Hejja mig.

Och jag kan konstatera att, ja, det känns faktiskt bättre! Skönt! Fan, det där samvetet äter ju upp en. Man tror att man är helt oersättelig på jobbet. Och pengarna man förlorar, dessutom.

Det är liksom lättare om barnen är sjuka. Eller om man har feber. Har man feber, stannar man hemma. Punkt slut. Men när man liksom själv ska bedömma. Nä. Jag tycker det är svårt. Och så inbillar man sig att hela världen misstror en.

Skitsamma. Peppar, peppar så håller jag tummarna för att mina barn ska fortsätta vara friska iallafall. Dom har klarat sig grymt bra. Peppar, peppar, peppar, peppar, peppar...

Provstyling på håret i morse. Nja. Jag bryr mig sällan i hur jag ser ut och så. Orkar inte riktigt. Sen dom gånger man gör det blir det ju extra kul. Men att stå där och först föna, sen platta, sen använda volymgrejen. Nja... Inte riktigt min grej. Vet inte om jag tycker att resultat var värt tiden det tog att lägga ner på det. Får väl överväga hur jag ska göra...

Lördagen närmar sig med stormsteg, och jag har fortfarande inga kläder att ha på mig på kvällen. Beställde en skjorta från Ellos, och Jocke fick behärska sig för att inte börja gapskratta när jag provade den. My god. Vilket åbäke. Så ny skjorta på väg, kommer idag. Funkar inte den så... ja. Kris.

Kupolen har öppet till åtta i morgon kväll, så det finns väl en chans att det blir en sistaminuten vända dit. Eller nåt.

Vi får se.

Nu ska jag krypa ner under täcket i soffan och titta på TV.

Over.