En lång promenad med Bosse. Väl hemma fanns beskedet där på mejlen.

Tack för din ansökan och att du visat oss ditt intresse.
Det har varit många sökande, med hög kompetens.

Vi vill dock meddela att tjänsten tillsatts av annan sökande.

Vi vill även meddela att din ansökan intresserat oss mycket och vi behåller den gärna för framtida rekryteringar.

Roligare än så blir det inte. Nu blir det en dusch, sen en lång tv-kväll.

Mina vackra ungar.

Så otroligt fina, att det gör ont i mitt hjärta. Mina allt.

Bosse, lilla Bosse. Du måste sluta nu!

Jag blir knäpp, och inser ganska snabbt att vi kommer inte kunna fortsätta ha det såhär. Han är inte ensam mycket alls. Varannan vecka är han ensam på förmiddagarna, men då kommer alltid någon och är med honom en stund. Släpper ut honom, eller tar med honom hem till sig. Men ändå.

Vi har grindar till vardagsrum/matsal & barnens lekrum. Men nu har han lärt sig att sliiita ut dom. Så det ligger kraschade blomkrukor över hela barnens rum. Tvätt över hela golvet. Han tuggar på ljus. Han äter upp pappersinsamlingen. Han har haft sönder min receptpärm och en massa kokböcker. Han sätter på TV:n. Han tuggar sönder pennor. Och så vidare...

Och det går inte. Hur gör man? Vad ska vi göra?

Han har tuggleksaker, han är ute och rör sig massor. Minst en timmes promenad om dagen, oftast mer. På helgerna oftast flera timmar i skogen.

Känner mig helt... Matt. Det är nog som det är. Nu börjar det kännas alldeles... överväldigande.