Apropå gårdagens inlägg. Och mamma och Annas lååånga kommentarer.

Mamma. Nej. Jag har inte upplevt det på det viset med pappa. Märkligt nog kan jag inte ens säga att jag har ett minne av att han har vart borta. Att han jobbade som lastbilschaufför är ingenting, absolut ingenting jag minns idag. Det jag minns är en otroligt fin pappa, med en ängels tålamod. Och en lika fin mamma. Men kanske inte riiiktigt lika mycket tålamod! Haha!

En mamma och pappa som gjorde massor av fina saker med oss. Stora som små, alla lika uppskattade. Som gav oss en stygg, stabil grund att stå på. En grund som idag, antagligen, präglar hela våra egna familjeliv.

Anna. Visst är det så att vi måste släppa in också. Det handlar inte bara om att männen inte gör saker. Det handlar om att vi stänger dom ute. Absolut.

Men. Som det jag skrev ovan. Om jag ska bli onödigt djup, så finns det kanske en anledning till varför mamma hade sämre tålamod? Eller?

Kan det ha vart så att någon var tvungen att tänka på allt runtomkring? Än en gång, vill jag poängtera att jag abolut inte uppfattat min pappa som någon som kom in och var lattjo och gjorde ett gästspel, då och då. Tvärtom.

Men, jag kan bara utgå från mig själv.

Jocke gör lika mycket som jag är hemma. Om inte mer än jag.

Men allt det här runtomkring?

Finns med mellanmål till barnen? Extrakläder i väskan? Nu ska vi åka dit, vad behöver vi ha med oss? Vad ska jag ta fram ur frysen? Behöver jag köpa mer mjölk? Finns det mat hemma? Vad ska vi äta? Hur lång tid tar det att laga?

Så himla mycket runtomkring, det som egentligen är roligt.

I min värld går det av bara farten att stoppa in extrakläder och en banan eller så i bilen. Vart vi än ska. Ska vi till Ica Maxi, så lägger jag upp hela planen i mitt huvud? Äta, sova, orka? Hur? Mutor redo i väskan.

För att slippa det här momenten brukar jag för det mesta (speciellt på sommaren) se till att vi har en nödlåda i bilen. En plastlåda i skuffen, men extrakläder, festisar, lite kakor eller salta kex, savetter. You name it.

Det här blev nog det mest snurriga inlägger i min blogghistoria. Herregud, vad var det nu jag skulle komma fram till?

Min pappa är ingen clown, eller pajas, som har hoppat in i våra liv då och då och lattjat lite. Han är vart den finaste, tryggaste, lugnaste, bästa pappa jag någonsin kan tänka mig. Och det som gläder mig något enormt, är att jag tror att mina barn kommer att uppfatta sin pappa på samma sätt.