Har man inte barn, kan man omöjligt förstå känslan.

Känslan i kroppen när man kliver in genom dörren. Nystädat. Inget att plocka med. Och alldeles... tyst. När jag komhem från Söderbärke efter att ha lämnat barnen, så blev jag bara stående. Det var tyst i mitt hus.

En sväng till stan för lite ärenden.

Nu ska jag börja med middagen. Ryggbiff, klyftpotatis och beasås. Bara jag och min man. Vi får prata utan att bli störda och avbrutna.

Jag avgudar mina barn. Men fan vad jag behövde det här!

Sen blir det soffläge, och laddning inför morgondagen. Lite grejer som ska tvättas och fixas.

Over.