Jocke tog komp. Barnen sover. Myyys.

Idag var inte en av dom bästa dagarna. Snarare en av dom... sämsta?

Efter att livsmedelsinspektörn vart hos mig, så var jag ganska cool. Det gick bra tyckte jag.

Tills i Fredags. När mamma berättade att det stod i tidningen att Skogsgläntans Kök minsann inte blev godkänt.

Åhhh. Dra arschlet i gruset. Vilken skam!

- Men, du vet ju varför! du vet ju att du inte har fått den utbildning du behöver, sa mamma.

Ja, visst. jag vet. Men alla andra! Alla föräldrar, alla som läser det där! Alla som vet att jag jobbar där, ensam, och har ensamt ansvar.

Sååå pinsamt.

Och så allt som ska göras. Tills på Torsdag när han kommer på återbesök. Jag har huvudvärk och ont i magen. Jag kan inte! Hur ska jag kunna det, när inte ens dom som fått rätt utbildning kan göra det utan hjälp. Faroanalys, my ass. Jag hatar det! Hatar, hatar, hatar.

Jag är trött, trött, trött.

Jag tycker om att laga mat. Jag skiter gärna i allt annat. Helt ärligt, alltså. Det är inte kul nå mer. Inte roligt på en fläck. Jag har ingen lust. Det är inte kul. Men vad fan ska man göra?

I morgon är det kvällsmöte. Älskade Svärmor tar barnen vid lunchtid, så får dom sova där. Då har jag möjlighet att fixa med alla papper, och barnen har det superbra. Känns perfekt. Tack för det.

Kvällsmöte är ungefär lika bajs som allt annat idag. För idag är allt bajs.

Apropå gårdagens inlägg. Och mamma och Annas lååånga kommentarer.

Mamma. Nej. Jag har inte upplevt det på det viset med pappa. Märkligt nog kan jag inte ens säga att jag har ett minne av att han har vart borta. Att han jobbade som lastbilschaufför är ingenting, absolut ingenting jag minns idag. Det jag minns är en otroligt fin pappa, med en ängels tålamod. Och en lika fin mamma. Men kanske inte riiiktigt lika mycket tålamod! Haha!

En mamma och pappa som gjorde massor av fina saker med oss. Stora som små, alla lika uppskattade. Som gav oss en stygg, stabil grund att stå på. En grund som idag, antagligen, präglar hela våra egna familjeliv.

Anna. Visst är det så att vi måste släppa in också. Det handlar inte bara om att männen inte gör saker. Det handlar om att vi stänger dom ute. Absolut.

Men. Som det jag skrev ovan. Om jag ska bli onödigt djup, så finns det kanske en anledning till varför mamma hade sämre tålamod? Eller?

Kan det ha vart så att någon var tvungen att tänka på allt runtomkring? Än en gång, vill jag poängtera att jag abolut inte uppfattat min pappa som någon som kom in och var lattjo och gjorde ett gästspel, då och då. Tvärtom.

Men, jag kan bara utgå från mig själv.

Jocke gör lika mycket som jag är hemma. Om inte mer än jag.

Men allt det här runtomkring?

Finns med mellanmål till barnen? Extrakläder i väskan? Nu ska vi åka dit, vad behöver vi ha med oss? Vad ska jag ta fram ur frysen? Behöver jag köpa mer mjölk? Finns det mat hemma? Vad ska vi äta? Hur lång tid tar det att laga?

Så himla mycket runtomkring, det som egentligen är roligt.

I min värld går det av bara farten att stoppa in extrakläder och en banan eller så i bilen. Vart vi än ska. Ska vi till Ica Maxi, så lägger jag upp hela planen i mitt huvud? Äta, sova, orka? Hur? Mutor redo i väskan.

För att slippa det här momenten brukar jag för det mesta (speciellt på sommaren) se till att vi har en nödlåda i bilen. En plastlåda i skuffen, men extrakläder, festisar, lite kakor eller salta kex, savetter. You name it.

Det här blev nog det mest snurriga inlägger i min blogghistoria. Herregud, vad var det nu jag skulle komma fram till?

Min pappa är ingen clown, eller pajas, som har hoppat in i våra liv då och då och lattjat lite. Han är vart den finaste, tryggaste, lugnaste, bästa pappa jag någonsin kan tänka mig. Och det som gläder mig något enormt, är att jag tror att mina barn kommer att uppfatta sin pappa på samma sätt.

Jag fick sms från min syster på vägen hem från valpkursen idag.

"Jag har mejlat dig, du bara måååste kopiera in det på din blogg!"

Och hon hade rätt.

Först läste jag det och blev nästan lite irriterad. Vad fan, tänkte jag. Pappa är skitkul, bla bla bla. Mamma har aldrig tid, bara diskar.

Tills jag kom till poängen. Klockrent, alldeles fantastiskt skrivet. Vad är det egentligen som räknas, liksom.

När jag var 23 år dog min pappa. Ända sen den dagen har jag idealiserat honom långt över alla gränser som finns. Kanske just för han inte finns i livet längre, men jag minns honom på ett annat sätt än hur jag minns mamma från uppväxten. Jag kommer ihåg varenda en av de där små stunderna av absolut pappastolthet i hela min barndom. Jag minns när pappa lärde mig att rensa en abborre utan att sticka mig på fenorna. Och jag minns hur han blinkade med ett öga till mig när jag och han – utan mammas vetskap – bredde förbjudet smör på kanelbullar. Jag minns så väl alla de där flagorna av lycka. Alla små, små band mellan en pappa och en son som tillsammans blir oerhört starka kättingar som håller hela livet. Såna som håller finlandsbåtarna på plats i hamnen.

Så tänker jag på min mamma. Och jag minns inga såna där saker med henne. Minns inga bus. Minns inga hemlisar. Kan inte komma på något alls faktiskt. Det är helt tyst i mig. För de där enkla och lyckliga och raka minnena – i dem är det alltid pappa som är centralfiguren. Alltid pappa.
Nu vet jag varför det förhåller sig så. För mamma diskade då. Eller tvättade eller städade. Eller handlade mat till familjen. Eller betalade räkningarna. Hon var inte med när de riktigt roliga sakerna inträffade. Det var ju mamma som stod bakom kameran och förevigade alla fina ögonblick.
Ja, ja. Jag förenklar nog en hel del här. Men jag är helt övertygad om att papporna har en väldigt mycket lättare roll att axla här i livet än mammorna. Allt fäder gör med sina barn är nämligen en bonus. Pappa hade inte så mycket tid över till oss barn. Nästan aldrig, faktiskt. Men när han hade det – då vek vi oss av glädje. Som inför den stränge magistern när han ler. Så fort pappa tog sig tid var det något extra. Något oförutsett. För så är det ju. En rolig grimas av pappa utraderar med lätthet en hel dag av kärlek och omsorg och ansvarstagande och planerande från mamma. Pappa gjorde en klack med fotbollen och vi blev uppslukade av hans konster och ville absolut inte komma och borsta tänderna, som mamma bad oss. Det är pappa vi skryter om. Det är pappa vi vill berätta för hela världen om. Det är pappa vi till och med skriver en bok om när vi är vuxna.
Jag försöker ta reda på vad det där beror på. Finns det rent praktiska orsaker till vår otacksamhet mot mamma och vårt idealiserande av pappa? Ligger det i föräldraledigheten, till exempel? Svenska pappor tar i genomsnitt ut 21 procent av den tilldelade tiden, säger Statistiska Centralbyrån. Var femte dag. Nästan ingenting. Kanske är det så enkelt. Och kanske är det så allvarligt.

Jag tror att den här frågan skjuter fram den verkliga jämställdhetens existens – alltså den VERKLIGA jämställdheten – med en generation i taget. Jag tror att det är där problemet ligger. För varje pappa som inte deltar ordentligt i hushållsarbetet redan från början, finns minst ett barn som lär sig hur saker ska vara och hur könsrollerna ska vara fördelade. Det är lätt att vara en stjärna om man bara gör korta inhopp i ett familjeliv, på samma sätt som att vilken svennebanan som helst skulle platsa i en fotbollslandskamp om en match bara var 30 sekunder lång. Men en match är 90 minuter, och det är bara mammorna som spelar hela matchen.

Någonstans vet vi barn vem det var som gjorde det stora jobbet. Vem det var som kämpade livet ur sig både fysiskt och psykiskt. Vem det var som gav oss den stora grunden till vad som blev vi till slut. Vi vet. Och vill att ni ska veta att vi vet. Det enda vi kan göra är att säga just det – och att vi från nu kommer lära våra barn annorlunda.
Till dess får ni dessvärre fortsätta fotografera familjelyckan och finna er i otacksamhet.

Därför känns det såklart extra finfint, när jag kom hem från kursenidag och öppnar dörren till mitt älskade hem. Matdoften slår emot mig (Korv och mackisar, men ändå).

- Släpp inte in Bosse utan att torka av honom, jag har dammsugit.

Havla strykhögen är borta. Han har alltså dammsugit och strykt när jag har vart borta. Och jag kommer hem och maten står på bordet.

Det känns faktiskt som att vi är på väg åt rätt håll.

Och vet ni vad jag har gjort idag? Jag har hälsta på världens, sötaste, finaste till Tuva. Vilken fantastiskt fin bäbis! Åhh. Och så langar Jocke över den där lilla, lilla sparven i min famn. Och jag blev stel som en pinne! Tänk att man har haft barn själv, men ändå blir man sååå nojjig när man ska hålla någon annans lilla klimp.

Igår hade vi en alldeles ljuvlig eftermiddag. Städade innan Jocke kom hem. När han kom hem strax efter två åt vi lite mellis, sen gick vi ut i skogen. I flera timmar. Och det var så sjukt skönt. Kändes som det blev en extra dag på helgen, liksom.

Väl hemma blev det kyckling och pommes. På Sagas beställning. Hon tyckte det var alldeles för längesen! Sen Fredagsmys i soffan med idol. Svensson-varning AB.

Idag hade jag sovmorgon. Me Like. Så 9 väcktes jag av en iskall puppas, som kom och kröp ner bredvid mig. Frukosten serverad på bordet, bara att kliva upp. Lyxigt. Sen blev det en lååång promenad med Bosse. Så grymt skön start på morgonen. Vi träffade en äldre herre med en labradorvalp. Vovvarna gick bananas, så vi anordnade helt enkelt en play-date! Nästa Lördag klockan tio ska vi träffas i Grusgropen, så ska vovvarna få leka av sig. Lite roligt. Han träffar ju hundar på valpkursen. Men det är det ju typ lekförbud. Så där blir det inget busa av.

I morgon ska jag på valpkurs. Vi ska lägga valpspår och det är för mörkt på kvällarna. Därför är vi där i morgon klockan tio. Mig passar det perfekt, eftersom Jocke jobbar eftermiddag. Slipper jag ordna barnvakt. Skulle bli barnvakt två gånger den här veckan, eftersom vi har kvällsmöte på Onsdag. Men då tar farmor barnen, så får dom sova kvar där. Blir nog bäst för alla.

Ikväll har jag väl inget annat val än att titta på den där förbannad fotbollen.

Det gick... ja... som väntat. Eller kanske inte som väntat. Vi har nog vart hemmablinda och inte riktigt insett hur otroligt dåligt han pratar.

Så farligt är det väl inte, har vi tänkt.

Men så tyckte inte BVC-tanten. Hörselkontroll och Logoped i Falun är nästa steg i denna lilla historia.

Min lilla prutt. Vi som tycker att han är så himla duktig.

Han skulle kunna strejka. Bojkotta att prata alls liksom, eftersom dom flesta ändå inte förstår honom. Men han kämpar på. Och ger inte upp. Och det gör mig sååå stolt. Hans vilja.'

Finaste pojkungen.

När det här är resultatet?

2 alldeles fantastiskt fina barn. Med starka egna viljor. Med humor. Med humör! Klokhet. Rediga små fina ungar! Vi är ju bra på det här. Då är det ju dumt att låta bli att producera.

Om nåt år. Då jäklar vill jag nog vara med om allt det där igen. Tänk den där känslan. Den där alldeles magiska känslan när någon sparkar i ens mage. Stackars män, osm inte får vara med om det.

Har precis ätit lunch. Glömde matlådan hemma. Torsk, äggsås och rivna morötter. Hade vart gött med potatis till. Men är man duktig så är man. Eller inte. En banan, en kopp kaffe och lite nötter till efterrätt.

Man borde bli bättre på att dricka grönt the... Det är riktigt nyttigt ju. Varöf rär man så dålig på det egentligen. För er som inte vet så jag kan berätta att det finns forskning som visar att grönt the hjälper mot PMS. Så om din man åker och handlar, och kommer hem med en kartong grönt the, så ska du nog ta dig en funderare på hur han upplever dig.*moahhaha*

Idag när jag kom hem hade Bosse ätit upp hela min receptpärm. Shame on him. Så gör man inte. Min finaste pärm, med alla små lappar.

Inte poppis.

Den där känslan, som sakta men säkert, kryper på mig. Från ingenstans, liksom... Jag har alltid sagt att det räcker sååå bra med mina två gryn.

Men tamejfan, om jag inte ändrat mig.

Inte nu. Inte idag. Och inte i morgon heller. Men mycket väl om kanske... nåt år.

Jocke säger att han inte tänker skaffa fler barn när han har blivit 35.

Så jag har fyra år på mig att vela. Fram och tillbaka. För och emot.