Igen. Snabbt går det. Men jag tycker om Söndagar. Det är mysigt.

Har bakat bröd, städat lite, tvättat lite, vart ute en sväng, tittat på TV, gjort köttfärslimpa. Nu är allt iordningplockat inför i morgon. Barnens kläder framme, och väskor packade. Hundvakt fixad och allt annat som ska göras. Barnen är duschade, topsade och nagelklippta. Söndag. Jag vet, lite stört, men i like känslan.

En känsla jag däremot inte gillar är den där samvetskänslan över mina syskon och mina syskonbarn. Jag får en grym, hiskelig panik över hur sällan jag träffar dom. Men när fasiken ska man klämma in tiden! Jag får krupp. Och det handlar inte bara om tid. När barnen är alldeles gröna i näsan så känns det liksom inte så roligt att åka och hälsa på lilla 2-veckors Tuva. Skulle själv inte vilja det som nybliven förälder.

På Lördag ska vi träffas här hemma, hela min familj. Alla barn och respektive. Ska bli roligt. Händer alldeles för sällan. Annas Fredrik har ju fyllt år, så vi får gratulera honom hemma hos oss. Helt märkligt, men ändå...

Förmiddagsvecka. Tungt på morgonen, o ja. Men ändå skönt på kvällen, att ha mannen hemma. Sista valpkursen i morgon. Skönt. Mindre skönt att jag jobbar 7-17, sen valpkurs 18.30 Jippie. Eller inte.

Vi får helt ärligt se hur jag pallar med det där. Förra veckan var inte kul. Mýcket mentalt, liksom. Mycket som snurrar i huvudet, hela tiden. Och i Fredags bara brakade min mage! Jag förstod ingenting. Ett konstigt illamående, en tryckande känsla i magen. Och varför åkte ingen annan i familjen på det? Brukar ju alltid vara jag som klarar mig från magåkommor.

Tills det slog mig. Magkatarr. Tacka fan för det. Nu har jag tagit medicin i två dagar, och mår mycket bättre. Så vi får se hur min kropp känner inför en sån dag i morgon. Det visar sig.

Nu ska jag ta ut Bosse på en promenad. Det tar emot, men jag måste. Fördelen med hund!

Over.