Jag är helt omänskligt trött.

Det har vart en stressig dag. Flängt hit och dit, och vidgat mina vyer lite, så att säga.

Kom hem vid åtta, utan att ha ätit. Så det blev mackor och godis i soffan. Nyttigt AB. Eller inte. Men så blir det ibland.

Är det meningen att livet ska gå såhär fort? Är det meningen att dagarna, veckorna och månaderna bara försvinner? Jag förstår inte vad som händer.

Det är så mycket, hela tiden. Hur kan det vara det? Vi har inga aktiviteter i våra liv, inplanerade liksom, jag jobbar 75% i köket, några extra på avdelning (en sen dag i veckan). Ändå är almanackan alldeles fullsmetad.

En sen dag i veckan, och en vända till Falun med Linus i veckan. Det känns som alldeles för många dagar som bara rinner ur händerna på en.

Längtar till våren. När vi kan vara ute igen. Alla barn och alla grannar. Dricka kaffe, sitta på gräsmattan och titta när barnen cyklar. Vi kan vara ute länge, äta glass vid hamnen. Promenera i skogen, ta med lite fika... Slippa vantar, kängor, overaller och gud vet allt.

Mitt huvud är så fullt av allt som ramlar in och trängs om plats. Många tankar. Jag lägger på mig alldeles för mycket, tar åt mig för mycket av saker jag hör. Bryr mig för mycket kanske? På gott och ont. Inte bryr mig som i nyfiken och snokar. Utan bryr mig som i att varje gång när jag hör att någon far illa, på något sätt, så ger jag bort en liten bit av mitt hjärta till den personen. Eller det barnet. En speciell plats. Och på den där platsen ligger den föralltid och gror sen. Och mal i mitt huvud.

Hur otroligt orättvist livet är.

Att vissa föds in till denna värld under så ruttna omständigheter. Det är liksom skit från början. Trassliga förhållanden.

Det är så få förunnat att känna den där totala känslan av trygghet. Som jag upplever att jag känt hela mitt liv. Jag har aldrig - inte för en sekund - känt mig otrygg i mitt liv. Varken som barn eller vuxen. Allt har vart stabilt, lugnt och tryggt. Och såklart hoppas jag att jag ger mina barn samma känsla.

Det blev ett svamligt inlägg, och det känns som jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men det bästa för mig är nog sängen. En lång dag i morgon också.

Nya intryck.

 

mammis

16 februari 2010 21:23

Visst är det otäckt vad tiden går fort,vi sitter liksom fast i ett ekorrhjul som bara snurrar snabbare och snabbare. Alla mår bara sämre och sämre. Kanske du tycker att det är svamligt(tycker absolut inte jag) , men det är det som rensar hjärnan,att bara skriva ned det man har för mycket av i knoppen. Tack för det fina betyget till pappsen och mig. Älskar dig. Kram.

 

Therese

17 februari 2010 10:59

Ja visst är det så gumman! Tänk när våren o sommaren kommer, älskar verkligen den tiden då vi sitter o pratar o umgås. Tittar på våra små troll som cyklar o leker. Det är livet det!! Framför allt så känner jag verkligen så med dig, du är en utav dom få som jag anförtror mig åt o diskuterar med. Tack för att du vill vara min vän! Kram

http://www.therese83.bloggagratis.se

 

syster

17 februari 2010 12:52

Håller med mamma. Det är inte svamligt. Det är din blogg, dina tankar. Och jag håller helt med dig. Livet är orättvist och vi har haft en otrolig tur. Vi har växt upp med föräldrar som gett oss sååå mycket. Men framförallt det viktigaste. Kärlek, respekt och uppmuntran. Det är värt allt. Hoppas mitt/mina barn kommer att känna samma sak när dom blir stora. Finns så många barn som far illa på ett eller annat sätt. Man vill liksom nästan blunda, inte läsa tidningar, inte se fler nyheter, hjärtat brister för alla barn som aldrig kommer att få det vi fått. Alldeles för många barn. Men jag försöker tänka att eftersom vi haft sån tur så kanske vi kan försöka ge vidare av det bra. Vi kan inte rädda alla världens barn tyvärr, men vi kanske kan hjälpa nån på nåt sätt? Blev långt och svamligt här också! Kärlek till dig syster yster!=)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

http://blogg.mama.nu/mellanhimmelochjord/

Efter det där inlägget, så borde typ någon tipsa Ingvar Kamprad, sen borde han sponsroa mig med ett fett stort IKEA kök. Ett bondkök där jag och barnen kan kladda loss ordentligt. Med gott om plats?   Vem mejlar Ingvar? ...

Här skulle det ligga ett fint kort, på Sagas mess från köket. Men kameran kaikade ur, så ni får hålla tillgodo utan.   Iallafall så har Fröken hjälp mig att laga mat idag. Ett tips från coachen till alla er som har små matvägrare. Låt dom vara me...

Att jag är en sucker för låttexter, det är ju old news för er som hängt med i bloggen ett tag. Vet att ni inte är så himlans många nu, men det känns ok. Nästan bättre. För ni som läser nu, är antagligen uppriktigt intresserade, och läser för att ni b...

Jag har många kusiner. Mest på min mammas sida. Vi ses inte jätteofta. Väldigt sällan, faktiskt. Alldeles för sällan.   Och dom gånger vi ses, så kommer det alltid vara... fel. Konstigt. För någon fattas. Kommer alltid fattas.   Lilla Johan. ...