Jag är helt omänskligt trött.

Det har vart en stressig dag. Flängt hit och dit, och vidgat mina vyer lite, så att säga.

Kom hem vid åtta, utan att ha ätit. Så det blev mackor och godis i soffan. Nyttigt AB. Eller inte. Men så blir det ibland.

Är det meningen att livet ska gå såhär fort? Är det meningen att dagarna, veckorna och månaderna bara försvinner? Jag förstår inte vad som händer.

Det är så mycket, hela tiden. Hur kan det vara det? Vi har inga aktiviteter i våra liv, inplanerade liksom, jag jobbar 75% i köket, några extra på avdelning (en sen dag i veckan). Ändå är almanackan alldeles fullsmetad.

En sen dag i veckan, och en vända till Falun med Linus i veckan. Det känns som alldeles för många dagar som bara rinner ur händerna på en.

Längtar till våren. När vi kan vara ute igen. Alla barn och alla grannar. Dricka kaffe, sitta på gräsmattan och titta när barnen cyklar. Vi kan vara ute länge, äta glass vid hamnen. Promenera i skogen, ta med lite fika... Slippa vantar, kängor, overaller och gud vet allt.

Mitt huvud är så fullt av allt som ramlar in och trängs om plats. Många tankar. Jag lägger på mig alldeles för mycket, tar åt mig för mycket av saker jag hör. Bryr mig för mycket kanske? På gott och ont. Inte bryr mig som i nyfiken och snokar. Utan bryr mig som i att varje gång när jag hör att någon far illa, på något sätt, så ger jag bort en liten bit av mitt hjärta till den personen. Eller det barnet. En speciell plats. Och på den där platsen ligger den föralltid och gror sen. Och mal i mitt huvud.

Hur otroligt orättvist livet är.

Att vissa föds in till denna värld under så ruttna omständigheter. Det är liksom skit från början. Trassliga förhållanden.

Det är så få förunnat att känna den där totala känslan av trygghet. Som jag upplever att jag känt hela mitt liv. Jag har aldrig - inte för en sekund - känt mig otrygg i mitt liv. Varken som barn eller vuxen. Allt har vart stabilt, lugnt och tryggt. Och såklart hoppas jag att jag ger mina barn samma känsla.

Det blev ett svamligt inlägg, och det känns som jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men det bästa för mig är nog sängen. En lång dag i morgon också.

Nya intryck.