Igår var det kalas för hela slanten. Supertrevligt!

Jag måtte väl ha världens finaste familj. Vi kalasade, åt god mat, drack gott, åt tårta, lyssnade på musik och skrattade. Runt tolvsnåret där, så slog tröttheten till. Inte vinet, absolut inte.

Taxi hem, och stupade i säng. Sen sov vi till halv tolv idag! Haha! Rekord, på hög nivå.

Jag är inte så bra på det där med att dricka med måtta. Herregud. Jag hade hällt i mig en hel vinflaska innan vi ens kom dit. Och det är ju inte så himla smart, måste jag medge. Men det går av bara farten, liksom.

Jag höll mig på benen hela kvällen iallafall. Och jag tror inte att jag på något sätt var odräglig.

Idag bjöd jag in mig själv på Söndagsutflykt med mamma och pappa. Citygross. Jäklar, vilken prisvärd affär. Hädanefter tror jag vi åker fortbi Ica Maxi, och fortsätter till Falun. Otroligt bra priser, fräscht och ett enormt utbud. Gillar det. Så vi fyllde upp kyl och frys med lite mat igen.

Och mamma bjussade på kvällens middag. Kalventrecote! Gissa om jag längtar. Köttet är färdigt, snart även den råstekta potatisen. Sen ska kantarellerna stekas. Och hemmagjort vitlökssmör.

Sen blir det Upp, på Tv1000. Gdis, chips och dip i soffan. Tillsammans med finaste skitungarna. Man skulle ju omöjligt kunna be om en bättre Söndag.

Lördag!

Härligt! Har vart en alldeles fantastiskt seeeg vecka. Trött, ont i ryggen, ont i magen... Men nu är det Lördag. Och idag ignorerar jag allt vad ont i magen heter.

För ikväll - min kära - är det partaj! Storebror fyller 30 år, så ikväll ska hela familjen träffas. Vilket inte händer ofta, utan barn. Så dom få tillfällen det händer är guld värda. Alla minus en, eftersom Fredrik inte kunde. Men så är det. Alla mina syskon kommer vara där, iallafall.

Nu kommer farmor och hämtar barnen. Konstig blogg, det här!

Återkommer senare.

J A G  Ä R  I N T E   G R A V I D!

Shit pommfritt. Så, nu är det klartgjort. Och om jag vore det, så skulle inte släkten få veta det genom min blogg. Sådär. Avklarat.

Är det ens möjligt att man har kärlek i kroppen så att det räcker till tre barn?

Alltså... Det vet jag ju att man kan ha. Min mamma och pappa har älskat oss, gränslöst, alla tre, lika mycket.

Men idag slog det mig bara. Men Gud... Hur ska alla tre rymmas i mitt hjärta? Hur räcker jag till...? Räcker jag till? Känns ju ibland som att jag inte gör det nu. Med två kids.

Mycket är det att tänka på.

Lilla (?) magen då. Fasiken, vad ont jag har i magen... och ryggen.

Och så blir jag orolig, då blir allt ännu värre.

Tror seriöst att jag har blindtarmsinflammation. Vi får väl se, för i såna fall kommer det ju bli värre. Snabbt och snart.

Så det visar sig väl. Blir det värre, så blir det akuten.

Det blev korvkiosken idag. Så jäkla irriterande. Onödigt. Inte viktmässigt, det skiter jag i när jag inte mår tipptopp. Tänkte mer på pengarna. Så mycket pengar åt skogen. Och allt beror på att vi är kassa på att planera. Urkassa. Mat finns i frysen, men inget framtagen.

Slött och dåligt. Vi är beroende av matlista, annars rasar allt. Då behöver man inte fundera alls. och jag har ju fördelen av att alltid veta vad barnen äter på dagis. Haha! Så jag behöver inte fundera.

Linus hade ätit mängder idag. Köttfärssoppa och sen paj och vaniljsås. Antagligen åt han för ett par dagar framöver, för han åt en sked kräm till mellis och ett par strips till kvällsmat. Ska tilläggas att han åt tre portioner makaronipudding igår kväll, till råga på allt. Så nu är han väl nöjd för ett tag framöver.

Och jag fick något nytt att oroa mig för på jobbet idag. Blev ju godkänd - efter många om och med och skriverier i tidningarna - av livsmedelsinspektören förra hösten. Pust tänkte jag.

Tills han slutade i våras. Då började jag hålla andan igen.

Och idag fick jag höra att han är på turné...

Fy. Ni förstår inte ångesten... Jag blir att må illa av det. Magsår och magkatarr. Tillsammans. Gånger hundra.

Får väl trösta mig med att jag har blivit godkänd, så antagligen vill han väl bara kolla av läget. Men ändå... Ohhh. Det är pirrigt och nervöst.

Nä. Nu ska jag blanda mig lite chokladpudding. Blir fint till Biggest Looser ikväll. Mohahah!

Idag, stod jag på jobbet och tjuvkikade på mina fantastiska barn. Jag har den stooora förmånen att få göra det, på arbetstid. Jag vet, få förunnat.

Och när vi kom hem kom mamma och pappa hit, och Saga tog upp matbeställningar. Och skrev ned i ett block, med hjälp av oss.

Men då slog det mig som en bomb. Hon skriver. Bokstäver. Förstår ni? Hon är sååå stor.

Jag har sagt det förr, och jag kan säga det igen. Helt opartiskt. Saga är en av de absolut finaste människor som finns på den här jorden. Överlägset. Det finns inte många som har ett sånt fantastiskt hjärta som hon har.

Och vi skulle ha en väldigt vacker värld, om fler var som hon.

Och jag tänker på att det var alldeles nyss hon kom till oss. Världens vackraste bebis. Omtumlande, överväldigande... omöjligt att ens försöka förbereda sig på den känslomässiga bergochdal-bana livet blir, efter den dagen du blir förälder.

Frustration. Ilska. Glädje. Sorg. Lycka. Trygghet. Kärlek.

Men idag är jag sentimentalisk. Och känner nästan... Sorg. Och frustration. Hur är det möjligt att tiden går så fort?

Jag lyssnar på Abba och får en tår i ögat.

Slipping through my fingers all the time,

I try to capture every minute

The feeling in it

Do I really see whats in her mind

Each time I think I´m close to knowing

She keeps on growing

slipping through my fingers all the time

Är det såhär det ska vara?!

För oh my god, i såna fall! Det går för fan i ett. Varenda liten sekund är uppbokad, uppstressad och alldeles för mycket. Eller är det bara såhär i perioder? Tycker hösten brukar vara lugn och skön... Våren däremot. Men nu är hösten bara... bläääh.

Jag är så trött att ögonen går i kors. Och jag känner mig så himla, himla uppstressad. För allt. Vore alldeles fantastiskt med en vecka, där almanackan är alldeles tom. För nu är det nåt hela tiden. Födelsedagar, personalmöten, föräldramöten, handla, laga mat, veterinären, tandläkaren, städa, tvätta.

Har man tur, så ska man någonstans därimellan hinna med sig själv. Och din man.

Vara mer än bara mamma och pappa, liksom. Men fattar bara inte vart!?

Det här var bara neggo, så det är kanske bäst att lägga ner för just nu.

Går och tar mig en macka med lax, och hoppas att livet känns bättre efter det. Kanske en kopp kaffe också.

Vet ni? Det var precis som att det var på riktigt. Det var helt magiskt... Nästan läskigt.

Vi fick en son. Han skulle heta Kalle.

Allt var så verkligt. Varenda känsla, liksom. När jag ammade honom. Jag kände exakt hur det kändes.

Det låter helt sjukt. Men det var alldeles fantastiskt.

Jag som har haft så svårt för pojknamn. När vi har pratat om en tredje bebis, så har flicknamnet alltid vart glasklart. Maja. Det har inte funnits något annat alternativ.

Farmor Maj-Lis, och mormor Maja-Lisa. Min farmor och mormor alltså. Så det har vart självklart.

Men pojknamn har ju vart en djungel! Det var även så när Linus skulle komma. Vi visste inte förens han var här. Och jag tycker fortfarande att han borde hetat Love, men jag blev totalt nedröstad av alla omkring mig. Så det blev en Linus.

Och nu vet jag ju precis vad en eventuell Lillebror skulle heta. Kalle, såklart.