Vad härligt med en riktigt, lång slapparhelg. Hade ju semester igår. Så det blev liksom en extra lång helg. Very nice.

Och så blev det en väldigt härlig Fredag. Det gick strålande vid logopeden, och jag och Herr Hillbom unnade oss lite lyx i Borlänge. Rakgrejer, ansiktstvätt/kräm och en massa annat lyx. Välbehövligt.

Jag var ju nästan lite skakis, när vi skulle åka. Hade genomfört en alldeles svindlande vägning på morgonen. Mohaha! -0,2 kg. Sådär ja. Hejja mig, eller nåt. Vi kör nya tag på Söndag. Hade det ju på känn. Mens och lite fusk under veckan. Men det är smällar man får ta.

I morgon ska jag bära in en pall pellets. Det ska nog göra susen inför nästa veckas vägning.

Idag har vi vart ute hela dagen. Inte direkt strålande väder, men skönt med lite luft. Linusen har ju typ suttit fastklistrad vid TV:n den här veckan, eftersom han vart sjuk. Så nu kompenserar vi upp det med en utedag. Korvgrillning och nedsågning av äppelträd, bland annat.

Nu, kära vänner, ska ni få logopedhistorien.

Vi ringde själva och bokade tid i Måndags. Fredagen före hade specialpedagogen vart på Linus förskola. Tänker inte gå in på detaljer, men vi kan väl sammanfatta det med att vi inte var så där väldigt imponerade av bemötande och intresse från hennes sida. Ett av hennes tips var att lite halvt som halvt låtsas att man inte förstår Linus.

Jag är allergisk mot den meningen. Den går inte in i mitt huvud. Utan den studsar bort på en gång och lämnar en ganska kraftig irritation i mitt mammahjärta. Och mammahuvud.

Vad tror ni att det ger? Tror ni att han helt plöstligt då kommer att prata?

Nä. Just det. Så något som verkligen kändes viktigt för mig var att få prata med Anders om det här. Anders är Linus logoped.

Både jag och Jocke var med, och vi fick en himla fin respons. Han är speciell han också, logopeden alltså. Det får jag nog lov att medge. Och vi har haft lite svårt för honom med. Men man måste kanske också rannsaka sig själv... Inte bara gnälla på folk för att dom inte får Linus att prata rätt, för att dom inte gör allt i deras makt för min son. Utan man kanske måste se lite bortom det, försöka se det rimliga i det hela. Om jag inte bara sluddrar nu. Dom kan inte släppa allt annat, för alla andra barn, för att rädda mitt. Man måste liksom lägga mamma-känslorna utanför, ett tag. För att se det rimliga. Dom kan inte trolla.

Äh. Struntsamma.

Iallafall. Vi ska inte - och absolut inte någon -  låtsas som att vi inte förstår Linus. Absolut inte. Hör ni det?!?!?! Aldrig. Han kommer att sluta prata då. Och det är inte riktigt det som är målet här.

Vi ska använda oss av passiv korrigering. Precis så som vi gör. Upprepa det han säger. Säger han något på sitt sätt, så upprepar vi det, och säger det på rätt sätt.

Det är det enda rätta. Och gissa om det känns jääävligt fint, att med kött på benen, kunna säga det till folk.

Och för första gången så kändes det som att Anders verkligen förstod oss. Det kopplade för honom. Han fattade till slut. Han såg paniken i mina ögon när jag berättade om hur vi kände. Och han tog det till sig. Och på nåt sätt så släppte allt. För både oss och Linus.

Linus har ju tvärvägrat att samarbeta med Anders. Han säger ingenting. Nada. Zip. Hela våren, varje vecka. Tyst.

Och han körde samma grej igår. Han tog ett kort ur en låda, och skulle berätta vad det var. En apelsin.

- Kan du säga apelsin, Linus. Försökte jag och Jocke ivrigt.

- Ja, det kan jag. Hemma. Men här vill jag inte.

Förstår ni? Jävla, skitunge! Rent ut sagt.

Men till slut. Så bara rann det ur honom. Han lät ssss, han sa pip flera gånger när dom lekte mus.

Och Anders fattade Linus. På nåt sätt. För nu började han fråga vad Linus tyckte var roligt, vad vi kunde använda oss av. Han pratade med oss. Och det kändes så jävla fint.

Och så sa han nåt som, konstigt nog, kändes ganska bra. Han sa det, att dom vet inte heller vad som är fel. Dels var det skönt att han sa dom/vi. För det betyder att han har diskuterat det här med fler. Att han inte sitter själv och funderar. Och så sa han att det var väldigt, väldigt ovanligt. Och det borde inte kännas skönt, men på nåt sätt gör det det ändå. För det känns som att det är första gången vi får... fakta.

Men det känns som sagt bra. Det känns som ett stort steg framåt. Men fajten fortsätter. På Måndag ska jag skriva mejl till specialpedagogen, för det är en hel del jag funderar över.

Men nu, Lördagsmys. Och vi ska äta Söndagssteken idag. Så jävla gott. Är sjukt sugen...

Vi är nöjda, glada och kanske... lite lättade.

Tar hela historien i morgon. Klockan är alldeles för mycket, och soffan ropar på mig.

Längre uppdatering i morgon, efter sovmorgon.

Nu åker vi till Falun. I´m ready. Håll alla tummar och tår att detta går bra.

Jag avgudade (jag slant på knapparna, så det var på väg att bli avsugade, haha) The Killers, When We Were Young. Den var - och är - alldeles fantastisk.

Men det som kom sen... nä... Inte riktigt lika bra.

P3-nörd som jag är, har jag fallit pladask för den här låten. Den är så himla, himla bra.

Och efter lite googlande...

Brandon Flowers. Sångare i The Killers.

Världen är bra liten.

Och här skulle jag lägga in en länk, men än en gång, så funkar det inte. Men ni har väl alla Spotify? Brandon Flowers, Crossfire.

Grym.

Min fina, fina man.

Att han jobbar två-skift är kanoners, tycker jag. Under den veckan Jocke jobbar eftermiddag gör inte jag någonting, hemma. Absolut ingenting. Jocke städar, plockar, tvättar. Gör rubbet.

En dag när jag kom hem från jobbet, så låg den här lappen på bänken. Håller tummarna för att han inte blir sinnig på mig, för att jag lägger ut den. Men det är av kärlek och beundran.

Vilken fantastiskt organiserad man jag har. Vilken lycklig kvinna jag är.

Det är Torsdag. Eller Fredag, egentligen, eftersom det inte är jobb/dagis i morgon. Kompetenshöjning, som jag såklart borde vara med på. Men eftersom vi fått tid hos Logopeden i morgon, så väljer jag att följa med dit istället.

Känns som att både Jocke och jag borde vara med. Ett extra huvud. Man uppfattar ju allt olika, så det kan vara bra att bolla lite. Istället för att Herr Hillbom ska behöva förklara allt som sades för mig. Och komma ihåg allt vi skulle fråga.

Höga tankar jag har om honom va? Haha!

Så i morgon börjare karusellen om... Får se om dom vill att vi ska komma en gång i veckan fortfarande. Vill såklart att Linus ska få all hjälp som finns. Men det är ett otroligt uppstressande moment. Att åka 14 mil, en gång i veckan, för att få sitta och öva ljud... Nja. Men det är en diskussion som vi får ta i morgon.

Borde åka ner till Ica och hämta ett paket... Men orkar nog fasiken inte.

Linus springer runt i kjol. Så det betyder att jag måste ändra hans outfit för dagen, och det orkas inte med. Blir nog istället tidig middag, dusch och sen sängen för kidsen.

Och jag borde ställa mig på crosstrainern. Får se om jag hittar orken. Vägning i morgon, och mens på ingående. Blir nog iiinte bra.

Och jag vet inte vad som hände igår. För helt plötsligt hade jag ätit både godis och popcorn, i massor... Gött var det!

Trött, trött, trött. Tråkinlägg, tråkinlägg, tråkinlägg. Hejdå, så länge istället.

Det brukar vara Linusen som helst assisterar mig i köket. Men eftersom han inte är riktigt alert, så hoppade Saga in.

Idag lagade vi: "man taget vad man haver".

Kassler, vitlök, sugarsnaps, majs, morot, paprika & champinjoner. En wokpanna. Lite Bulgur. Woka samtidigt som bulguren kokar. Färdigt på typ, en kvart. Perfa.

Apropå Linus tillstånd. Det har inte var en rolig natt... Inte. Vi har väl typ vart vakna mellan 1-4. Feber, alvedon, vatten. Och mitt i allt så tappade jag ut en matlåda på köksgolvet, klockan två på natten, när jag skulle hämta medicin. Det är ganska lätt att jålla sig för skratt då.

Men nu är skitungen feberfri. Vi har gått med vagnen i en timme, och han har inte somnat. Så jag antar att allt är som det ska med herrn, igen.

Får inte länken att fungera.

Gå in på expressen, kultursidorna. Och läs det Jonas Gardell skrivit. Män som hatar kvinnor.