Ok. Mina vänner.

Jag är inte fördomsfull, inte alls. Vill börja den här bloggen med dom raderna.

Traktorshow för hela slanten i Stora Skedvi idag. Vägen dit var... fylld med bondgårdar. Överallt, vart du än tittade. Bondgårdar. Det var väldigt fint. Och det var lite häftigt, för på många gårdar syntes det väl att det bodde små barn. Jag tycker att det är kul att unga människor väljer det livet. Och jag skulle gärna låta Saga och Linus växa upp på det sättet. Om möjlighet fanns. Eller ljuger jag nu?

Väl framme var det myyycket folk. Och genast fick man känslan av att det här liksom var en riktigt... happening. Att det skulle bli ös framåt kvällen, då folk gick runt med små ölburkar.

Alla hade blåkläder. Och träskor eller gummistövlar. Det var många barn. En pojke hade en tröja med namn, typ fotbollströja. Och han hette Ronnie. 7 år och heter Ronnie. Förstår ni hur jag tänker, känner och menar?

Det var så komiskt. Hela situationen.

Linus och Jocke tyckte att det var skitskoj. Saga tyckte att det luktade illa.

Pappas pojke, och mammas flicka med andra ord.

Det här kommer roa mig lååångt framöver.

Som den tant jag är, så har jag precis tittat på Så Ska Det Låta.

Varför i hela fridens namn stället man upp i programmet, när man inte kan en enda jälva text?! Grr.

Jävla Pauline. Bara sitta och nynna, humma och mummla.

Fy, rutti.

Äntligen Fredag!

Veckan rusade iväg. Antar att det gick extra fort, eftersom jag och barnen var hemma två dagar mitt i veckan där.

På Måndag blir det halvdag för mig och Linusen. Halv tio åker vi iväg till Falun. Har vart en gång i veckan sista tiden. Och när vi väl är där, så verkar han fullständigt oengagerad. Totalt ointresserad. Men det vette tusan om det inte blivit liiite bättre iallafall. Både jag och Jocke upplever det så. När han drar en lång, snabb harang, så är det såklart inte lätt att hänga med. Men tar han det lungt och sansat, så får man ihop det.

Idag fick han mammas hjärta att smälta. Han var så otroligt gosig i soffan, efter maten. Sen helt plötsligt säger han:

- Du, mamma... Jag älskar dig.

Bara sådär. Han säger det ju annars också, men då har ju jag sagt det först. Det var så fint. Gullrumpa.

Besiktning av min Bettan idag. Andra omgången. Och nu gick den lilla rackarn igenom. Så nu kan jag skräpa ner och köra rally ett år till. Mohaha!

Mer då... Ja, inte vet jag.

Lördag i morgon. Och vi ska ägna oss åt traktorpulling. Varenda mammas dröm. Or not! Men man får offra sig för laget ibland. Inbillar mig att min man och min son kommer vara sjuuukt nöjda i morgon kväll.

Var på väg ut på galej idag. Partyambulansen på hotellet. Men... nä... Känner mig som en gammal tant, men jag orkar fasiken inte. Prioriteringarna har liksom ändrats. Nu har man en sovmorgon i veckan, och den är man jääävligt rädd om. Man ska ha riktigt jäkla roligt för att det ska vara värt att mista 6 timmars sömn (somna tre, istället för nio.... hahaha).

Så det blidde soffan. Inte så tokigt det heller.

Inte med det briljanta sällskap som finns där.

You go, girl! Ta ingen skit.

Vad fan, är det 2010 eller artonhundranågonting.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/lenamellin/article6990722.ab

Är jag ute och cyklar, eller?

Jag skulle säkert också bli otroligt irriterad, sur och uppgiven.

Men är det inte en risk man tar, när man sätter sig på ett flygplan och flyger till andra sidan jorden?

Blir på nåt sät alldeles... matt. Vad fan. Bli förbannad för att man får åka buss/flyg hem från Thailand?

Speciellt, om man har en 6-månaders bäbis!

Stanna hemma, nästa gång.

Vab idag. Och i morgon. Saga har vart lite ur gängorna sista dagarna. Började nog nästan i Fredags morse. Täppt i näsan, trött, ledsen. Och det har blivit värre och värre. I Söndags stod jag i valet och kvalet. Men hon fick åka till dagis på Måndagen ändå. Men igår. Jesus... Trötta, slitna lilla flicka. Hon hade 37,9 före duschen, men det försvann. Idag har hon 37,2, så det är inte heller feber.

Men hon är sååå trött. Så jag lyssnar på min mamma-magkänsla. Man ska sällan tvivla på den. Hemma idag och i morgon.

Idag skjutsade jag Linus till dagis. För att Saga verkligen skulle få lugn och ro. Men näää. Lilla bäbisen. Det gjorde så ont i mig, och kändes så fel. Och jag kände att han också tyckte att det var konstigt. Så i morgon får han också vara hemma med oss. Så tar vi nya tag på Torsdag.

Sitter och surfar runt lite, hamnade på Cecilia Blankens blogg på mama.nu. Hon har ett så himla glammigt liv, så det är lite roligt att kika in där då och då.

Och det hade slagit henne också! Det slagit mig! Som en blixt, kabom!

Jag och Jocke velar ju, hit och dit, fram och tillbaka, om en till bebis. Inte nu, men om nåt år. Och sista tiden så har jag känt... att nä. Visst. Det är mysigt och allt. Men på nåt vis så känns det som att det är nu det börjar. Jag har tagit hand om "små" barn i 5 år. Aj, aj. Inte röra. Gapa. Nu ska vi tvätta bort bajs.

Ja, ni vet. Hela karusellen. Och nu, nu känns det ju liksom som att nu får man börja skörda. Dom har blivit små människor. Fina människor. Och nu ska man ju liksom leda in dom på rätt spår. Lära dom andra saker än hur man äter med en gaffel. Eller kissar på pottan.

Nu ska dom börja skolan. Klara sig själva på ett helt annat sätt. Och jag vill ju ge dom bästa, finaste, tryggaste grunden. Jag vill att dom ska vara trygga små människor, som vet att ingenting är omöjligt.

Såhär skriver Cecilia:

Jag tänker en hel del på det där nuförtiden. Tonårsåren. Och framför allt på Bonnies kommande tonår. Det är ju tack och lov långt kvar, men jag känna det oerhörda ansvaret i att redan nu börja lägga en så bra grund som möjligt för henne så hon klarar den där tiden så bra som möjligt. Så att hon sen när det väl är dags kan gå in i tonåren med en gjuten självkänsla. Med någon slags trygghet i sig. För herregud vad rörigt det var. Och så många faror som lurade. Känns som värsta lotteriet att man lyckades ta sig ur den där tiden välbehållen.

Jag vill ju att dom ska få den där känslan av att vi alltid, alltid finns här. Oavsett vad det gäller. Att dom vill och kan prata med oss. Att ingenting är konstigt. Ingenting är omöjligt. Att dom trivs hemma hos oss. Att dom vill vara med oss. På det sättet jag alltid velat vara med min familj. Och fortfarande vill.

Jag vet inte. Jag svamlar. Men lite ställer jag mig frågan? Är det inte nu allt börjar? Är det rätt att sätta en bebis i fokus då? Både mot bebisen och mot de barns om redan finns här?

Jag vet inte. Och jag kommer ångra mig hit och dit miljoner gånger. Av massa olika skäl.

Men just nu känns det som... Nä.

Hagelstorm, på min och Sagas promenad ner till Mamma och Pappa.

- Mamma, det regnar bullströssel!

Gullrumpa.

Jag är så himla glad idag. I hela kroppen.

Och vet ni, något som gör mig extra glad?

Det är att Saga tycker så himla mycket om min släkt. Som hon träffar alldeles för sällan, men hon pratar om dom. Och vet vilka vissa är.

Hon tycker så himla mycket om min Farfar Sune. Och vem gör inte det? Hur kan man låta bli?

Och min Faster Carin. Och min Moster Taina. Och min Morbrors sambo Annelie.

Det gör mig väldigt glad. Även om jag vet att ju äldre vi blir, ju mer sällan kommer vi ses.

Men Solla kommer ju alltid finnas kvar. Och så länge Solla finns, så finns ju Sune, på nåt sätt.

Nu svamlar jag i nattmössan. Det har vart en lååång, händelserik dag. En bra dag. Jättebra. Men nu är jag trött! Märks va?