Jag har en liten historia att delge er.

Denna händelse ägde rum en kväll förra veckan. En kall kväll. Sisådär -10 grader.

Min man låg i feber, och var inte alls pigg. När tabletterna satte in, runt niosnåret, och gjorde verkan, så blev helt plöstligt karln vrålhungrig!

En liten parentes i den här historien. Min man gör allt för mig. Allt. Han skämmer bort mig mer än vad jag förtjänar. När jag var gravid, och fick ett sjukt craving efter milkshake klockan tio på kvällen, så satte han sig i bilen. Han klev ur en varm säng, klääde på sig, gick ut i ösregnet, åkte till Ludvika, beställde en milkshake och fick svaret: Milkshake-maskinen är trasig!

Och då var han beredd att åka till Borlänge, men där hejdade jag honom.

Parentesen slut, tillbaka till historien.

Jag tänkte att jag iallafall kunde ge tillbaka lite, av allt snällt han gjort mot mig.

Men hjärtat, jag åker och hämtar en kebab till dig. Ring och beställ så hämtar jag. Sagt och gjort.

Snyggt värre, var det sista jag klämde ur mig innan jag åkte, här åker jag och hämtar mat i foppatofflor, barfota.

Smart, sa då min man, du är verkligen förberedd om något händer.

Det gör det aldrig, sa jag, och stängde dörren.

Tror ni jag fick äta upp det?

Hell yeah!

Drog en ride över byn, för att bilen skulle bli riktigt varm. In på ågatan, får en liten släng på bilen som känns helt under kontroll (eller något liknande...). Däremot. Tillbakaslängen. Den var... hrm... inte riktigt under lika mycket kontroll. För jag liksom... flög på nåt vid. Och landade i en snöhög. Och la i backen. Och inget hände. Och sa... Fan. Många gånger, högt och tydligt. Som om det skulle hjälpa.

Ingen mobiltelefon, -10 grader, foppatofflor och barfota.

Någon stannade, men dom flesta åkte förbi. Rikspucko, tänkte dom säkert.

Någon kom på den briljanta idén att dra loss den. Tror du på det här? Frågade jag förstiktigt. O, ja, tyckte han. Men icke. Det hände ingenting. Lite telefonsamtal och lån av mobiltelefon så ordnade mannen med feber barnvakt och kom ner för att hjälpa mig. Men alldeles i samma vev så kom en gubbe med en jeep, så vi fick till det där.

Så typiskt. Och så pinsamt. Jag vet inte ens om biljäveln är framhjulsdriven eller bakhjulsdriven. Och tydligen finns det såna som driver både här och där. Fryhjulsdrivna. Eller nåt.

Och inte fan kan jag höger och vänster heller, så jag visste ju för tusan inte ens åt vilket håll jag skulle vrida ratten när han drog loss mig!

My god. Det var förra veckans minne för livet.

Har tagit massor av kort då och då, som ligger kvar i kameran. Tänkt att jag ska lägga in på bloggen. Sen blir det aldrig av. Ikväll ska jag tömma den, så kanske dyker det upp ett kort eller två.

Men jag borde köra lite på crosstrainern. Soffan - Crosstrainern...? Crosstrainern - Soffan...?

Ja. Man kan väl inte direkt påstå att jag plitat ner många rader här i bloggen senaste veckan. Mend et blir ju så ibland. Full upp hemma liksom.

Sen är det svårt ibland. Den där gränsen till hur personlig man ska vara. Hur mycket man ska, kan och bör berätta. Jag blir lätt väldigt personlig.

Den bloggen om ett samtal, handlade ju om att min älskade pappa hade vart sjuk. Allt är bra nu. Det var "falskt alarm", om man nu kan säga så. Men jag kan ju inte bara låta bli att skriva om något så viktigt, som berör mig något så enormt. På nåt sätt måste jag ju få ur mig det, känns liksom som att det egentligen är därför bloggen finns.

Men å andra sidan, så har jag ju en pappa att respektera. Vill inte, och kan inte lämna ut honom helt. Vet ju inte heller hur mycket han hunnit berätta för andra i hans närhet, som läser min blogg. Det är svårt.

Nu är jag i ett sånt läge igen. Inte känsligt på det viset. Men något väldigt positivt har hänt, men jag känner att jag inte kan ta det här. Jag vill inte att vissa personer ska veta det i dagsläget. Inget blir bättre, eller ingen mår bättre av det. Dom få jag litar på vet det, och det är inte många.

Men det är svårt ändå. För det bubblar liksom i mitt bröst, och jag vill gärna berätta för hela världen. Men inte nu. Och det är svårt att blogga alls då, när man liksom håller tillbaka på något som känns kul och spännande. Men jag försöker.

Och nä, jag är inte med barn!

Fredag idag. Och vi är ensamma utan pappsen igen. Den här helgen blev han medbjuden till Leksand på hockey. Naturligtvis ska han med på det, korkad vore han annars! å jag hoppas han har skoj.

Jag och barnen åkte ner till korvkiosken, sen till mamma och pappa. Vidare till OK och hyrde film, sen hem och kröp ner i soffan. Cars, godis och massa annat gott. Och jag slöläste senaste Mama. Fredagsmys på hög nivå. Men barnen var så stuptrötta att dom inte orkade se färdigt hela. Så vi får kolla på det vi har har kvar av filmen i morgon eftermiddag istället.

Tror jag ska ta mig ut i skogen en sväng i morgon förmiddag med Bosse. Får hoppas på lite sol.

Jocke jobbar eftermiddag nästa vecka. Blir annorlunda, men skönt. Skönt för barnen att vara hemma en vecka till. Jocke har ju vart hemma för VAB hela veckan. Linus har vart genomförkyld, och Jocke själv har haft feber. Och nu känns det liksom som att det tagit om på barnen igen. Inte trevligt.

Annars blir det fullt ös nästa vecka. Cellprov på Måndag eftermiddag. Ett ärende som ska fixas i Borlänge på Tisdag efter lunch, sen kvällsmöte. Onsdag jobbar jag sent. Torsdag vanlig dag. Sen Fredag fest!

Jippie. Som vi har längtat efter denna fest. Ska bli galet skoj! Alldeles för sällan alla i släkten ses.

Vägning idag. -11 kg. Jag mår bra. Oförskämt bra, måste jag säga. Jag är så glad. Mest hela tiden. Jag har ett flow i mitt liv som ja tror kommer hålla i sig ett tag. Det kommer hända bra grejer, jag känner det i magen.

Jag fick världens finaste SMS av min syster idag, som jag sprang in i utanför Ica. Fick klämma Lill-Tjock lite på kinderna och pussa honom.

Det var iallafall ett av de finaste sms jag fått. Så mycket kärlek i några meningar. Blev otroligt rörd. Min finaste Lillstrumpa.

Nu ska jag kura ner mig i soffan och njuta av att vara alldeles ensammen.

Over.

Vilken dag! Vilket alldeles fantastiskt väder! I Love It.

Började dagen med en sovmorgon. Sov som en stock hela natten. Otroligt skönt. Och välbehövligt. Jocke gick upp med kidsen vid halv sju. Med 38,5 i temp. Utan ett ord till mig. Grynet då.

I vårt hem är det ombytta roller. Oftast när jag är dåligt så är jag typ... döende. Det är så, så, så himla synd om mig. Hiskeligt.

Jocke, han säger inte ett pip han. Han bara tycker att det är ok att gå ut och skotta när han har feber liksom. Lite pucko, må jag säga. Istället för att utnyttja läget, på det sättet jag brukar göra! Mohaha!

Sen blev det iallafall en skogspromenad med två bekanta och deras vovvar. Det var grymt skönt. Men... det gick inte sådär jättebra heller... Min hund är ju översexuell på något sätt. Så det enda han gjorde var att jucka. Hela tiden. Var det inte på en hund, så var det i luften. Idiot.

Har iallafall beställt tid till kastrering åt honom. Får se om hans maniska beteende släpper. Lite kanske, iallafall. Och så har jag fått tipset att prova nosgrimma. Ska införskaffas, absolut. Innan han drar halsen av sig. Eller armen av mig.

Saga var bjuden på kalas igår, men hon har vart så himla förkyld, så jag tyckte det var onödigt. Hon blev så himla ledsen, eftersom kalas är typ det bästa hon vet. Så idag minsann, har vi haft fiskdamm här inne. Gick kanoners, och jag tror att det där missade kalaset redan är glömt! Fiiint.

Igår var jag och syster i Borlänge. Hade 1000 kr öronmärkta till mig. Enbart mig. Laddad som fan ger jag mig iväg. Vet ni vad jag kommer hem med? En ögonskugga. Så typiskt. Men egentligen gjorde det ingenting, för jag skrattade, som aldrig förr. Det inns ingen i hela världen jag skrattar med, på det sätt osm jag gör när jag är med Anna. Vi har så himla roligt, och skrattar alltid så att tårarna sprutar! Det är såå härligt.

Nu ska jag packa i ordning lite väskor och plocka fram lite kläder. Vet inte om vi kommer till dagis i morgon. Beror lite på kidsen. Saga är bättre, men nu är hon prickig i hela fejan istället. Linusen är allmänt snorig. Så vi får se hur det blir. Men det är lika bra att vara förberedd.

Over.

Ett par dagar försent. Målet var satt till sista Januari.

Men idag. Mina ladies och herrar.

-10,5 kg. Jag har kommit över det där magiska - 10! Jippie! Hejja mig.

Glömde ju en sak!

Såhär på slutet på veckan så är jag trött. Riktigt trött.

In på Ica efter jobbet, eftersom Jocke beställt pyttipanna nu när Saga inte är hemma. Köpte med mig lite nötter. Slog mig ner i bilen och stoppade en i munnen.

Men gud, tänkte jag, vilken konstig nöt. Märkligt. En sån här har jag aldrig ätit förr.

En till, och det råkade bli samma sort.

Samma sak igen. Vilken otroligt konstig nöt... Vad är det för märkligt på den? Väldigt knaprig, på ett obehagligt sätt, nästan.

Tills jag kom på att jag precis ätit två pistagenötter med skal.

Snart är helgen är. Sååå skönt. Veckorna bara susar förbi. Vet inte riktigt vad som händer.

Vi var till logopeden med Linusen igår igen. Pust, säger jag bara.

Nej, han kunde avgöra på en gång att det I N T E var fysiskt. Han fick göra lite övningar och grejer, och det märktes tydligt att det inte var fysiskt. Han blåste alldeles för bra för det.

Men. Det stora ordet men. Såhär sa han, med en suck vill tilläggas:

Det är ett mysterium. Jag har aldrig hört ett barn prata på det där sättet, som inte har det felet.

Ursäkta mig, vad sa du? Du är ju lodoped. Du ska ju berätta för oss vad vi ska göra, vad vi ska träna på och hur allt ska bli bra! Och så vet du inte...

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Ungefär så känns det. Mest hela tiden nu. Vi laddar, som fasiken, inför varje besök. Och tänker att nu, nu kommer det lösa sig. Nu kommer dom veta hur vi ska fixa det här. Men nä. Inte. Bara ett: ni får komma tillbaka nästa vecka igen.

Det är enormt påfrestande. Jag ska inte gnälla. Linus är tre år, och vi har redan fått hjälp för hans talsvårigheter, vilket såklart är guld. Och det är säkert värst för Linus. Men my god, det känns som det här kommer ta knäcken på oss. Jesus.

Vi ska en period nu, alltså åka till Falun en gång i veckan. Under veckorna emellan ska vi öva med Linus. På ljud, inte ord.

Ett av de största problemen med det här känns inte som Linus talproblem. Det känns mer som funderingen över vart vi ska klämma in Saga? Känns som hon kommer bli alldeles undanskuffad.

Men det händer grejer, och det får vi vara tacksamma för.

Saga, som by the way, jag knappt sett skymten av de senaste dagarna. Hon åkte till Mormor och Morfar i Tisdags. Hon har fått hostan från helvete, och är allmänt hängig. Så Linusen har haft ensamrätt på Mamma och Pappa i ett par dagar nu. I morgon tror jag vi återser Saga här hemma. Ska bli skönt att få alla på plats igen.

Herr Hillbom ska på galej i morgon! Kika på hockey tillsammans med gamla arbetskamrater. Gissa om han är värd det!

Har gjort tillägg i min länklista.

Maria. Saga första "dagisfröken". Hon har en så fantastiskt härlig och ärlig blogg, så det är helt makalöst! Väl värt ett besök.

Och du, Maria. Jag är inte en sån supermamma som du tror. Jag tappar tålamodet ibland, sitter vid datorn alldeles för länge. Ger mina barn alldeles för mycket korv i olika former. Jag skriker ibland, och jag är grisigt trött också. Släng alla dom där komplimangerna och berömmet på dig själv, för det fantastiska jobb du gör med dina guldklimpar!

Japp. Måndag igen. En trött och seg Måndag. Don´t know why.

Drog racet när vi kom hem. Tog reda på lite tvätt, plockade lite och grejade. Ska snart hänga upp en maskin och dra igång en till. Och plocka fram kläder till i morgon till kidesn. Inte sådär hysteriskt kul att stå sex på morgonen i en halvskum hall och försöka hitta matchande kläder.

I morgon kommer Mosters Albin hit. Är så tacksam att Syster Anna tar sig tid att komma hit, när jag har så jävla svårt att få fingrarna ur och ta mig till henne. Tack för det, Sis.

Sen i helgen ska jag ut och shoppa! Ska bli skoj! Har ju nästan gått ner 10 kg (9,3), så det känns som att jag gott kan vara värd det. Jag och Anna... och mamma (eller hur, hihi?). Lunch, kanske. I lugn och ro.

Måste försöka införskaffa mig något snyggt till mammas fest ju. Få se om jag kan få till något. Kanske ett par örhängen eller något lyx... Me Like.

Det är snö och kallt ute. Tror fasiken jag hoppar prommisen idag. Den får Jocke fixa. Gått ganska mycket i helgen, och det känns i benen.

Vill gärna passa på att gå i skogen på helgerna, när man kan gå på förmiddagen. Underlättar liksom när det är ljust. Och det är fasiken mycket jobbigare att pulsa i snö i skogen än att knata på en plogad gångbana. Så på Måndagar brukar jag ta en vilodag. Mina ben brukar vilja det. Dom brukar säga det till mig på Söndagskvällen.

Nu ska jag köra ännu ett race, innan det blir kvällsro. Kanske kasta barnen i duschen, så är dom färdiga för kvällen. Smiiidigt.

Skulle ju skriva om telefonsamtal och bläffor på låret.

Bläffor på låret kan vi stryka. Det har lugnat ner sig. Ett tag där trodde jag att jag hade fått borrelia eller något! Hujeda mig hur jag såg ut... Men det är dämpat sig.

Men telefonsamtal. Låter kryptiskt. Eller hur?

Så märkvärdigt är det inte.

Men jag har tänkt på en sak den här veckan. Har ni tänk på hur mycket ett telefonsamtal kan betyda? På gott och ont, såklart. Men nu syftar jag nog snarare på ont.

Hur ett telefonsamtal kan kasta omkull hela ens trygghet?

Vi tar ju allt för givet. Vi lär oss aldrig. Vi lullar runt i vårt lilla liv och tar allt för givet. Jobb, mat på bordet, inkomster. Och sist men inte minst, familjen.

När Jocke stänger dörren på morgonen och åker till jobbet så tar jag för givet att han kommer hem igen. Att han kommer ringa mig på jobbet mellan nio och tio, som han alltid gör. Att han kommer ringa när han åker hem, fråga om han ska handla något, säga att han är på väg hem. Sen räknar jag med att han kommer öppna dörren inom en kvart. Hur kan jag vara så korkad att jag tar det för givet?

Min mamma och pappa. Dom har ju allti funnits där. Alltid. Och så ska det ju alltid vara. Eller? Nej, såklart inte. Och ibland slår det en. Riktigt bokstavligt talat, så slår det en. Som en knytnäve i magen. Den största trygghet man någonsin haft, dom som man alltid kunnat räkna med. Som alltid funnits där. Dom som lagar godast mat. Dom som har sett till att jag alltid har hela och rena kläder, och tak över huvudet.

Kommer odm försvinna ifrån mitt liv en dag? Det finns inte i min värld. Och när jag tänker på det så är det nästan som att jag slutar andas.

Jag vet att jag har en egen familj. Men dom är ju ändå min grund, min mamma och pappa.

Om man bara kunde bli bättre på att visa vilka som egentligen är viktiga, och hur viktiga dom är, innan dom försvinner ifrån oss.