Titta!

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1650554/paret-dansar-loss-mitt-under-vigseln

Jag var på väg att åka till veterinären idag. Har ordnat barnvakt och allt. Bosse ska få en vaccinationsspruta.

Av en händelse kollade jag datumet på lappen. 23/7... Vänta nu.

Nej just. Det är ju i morgon jag ska dit. Irriterande.

Kryssning bokad till hösten! Alltid lika skönt att ha något att se fram mot!

30/7 är det 5 år sen jag och min man träffades.

Känns som en heeel evighet. Och mycket har hänt. 30/7 2004 träffade vi varandra. 14/6 2005 är Saga född.

Ni ser. Vilket tokeri. Var nog många som skakade på huvudet åt oss.

Men här står vi idag. 5 år senare. Gifta. Hus. Hund. Ett barn till.

Lyckligare än någonsin. Stabila som få, om jag ska vara ärlig.

Lugnet, tryggheten, självförtroendet, lyckan... Allt han ger mig.

Och det blir bättre och bättre för varenda dag.

Vi ligger vakna långt in på nätterna och fnittrar och pratar. Och igår kväll så bara ramlade den över mig, den där känslan. Den där nyförälskade, pirriga känslan. Jag går med en fånigt leende på läpparna.

Jag mår så oförskämt bra, och det mesta beror på honom.

Mina fina, fina man.

Vad skulle vi göra utan dig, farmor?

I vått och i torrt, alltid och närsomhelst så ställer du upp. Du är aldrig omöjlig, och barnen avgudar dig.

Tack, tack, tack för att du finns.

Kunde ju inte för något i världen låta bli att tänka på min fina flicka, när jag läste senaste numret av Mama.

Jesscia Gedins svallande kärleksbrev till hennes dotter, Isa.

Åh, som man verkligen känner så. Så många gånger man tänkt dessa tankar.

Min fina, vackra, kloka flicka. Vacker som en dag, men ögon som kommer krossa många hjärtan.

" Om jag kunde skulle jag skydda dig från allt ont, vara din mamma, ditt penicillin, din livvakt, din konsult, dina goda fe, din bästa vän, den som alltid lyssnar, den som alltid finns där. Men redan nu har det börjat. Längtan, kärleken, livet. Det där obegripligt orättvisa och hjärtskärande: flickor som inte kan leka tre, snorungar som knuffas i rutschkanan, getingstick på stranden, vatten i öronen, önskningar som inte går i uppfyllelse, blåmärken, besvikelser och brustna hjärtan.

Och snart får din fot inte längre plats i min handflata, och bitar av dig kommer att sticka ut i kylan fast jag kramar dig så hårt jag kan och sen, vips bara, så är du 17 år och fylld av sorg och hemligheter.

---  Du kommer att sitta där med sotiga nattögon, på väg hem på midsommardagsmorgonen, med barr i håret, skrynkliga kläder, och hjärtat ihopknycklat i väskan ---

Men, du, älskling, jag kommer alltid att vara din mamma. Jag kommer alltid att älska dig. Vem du än är, hur du än blir, vad du än gör. För jag har hålligt din varma hand i min vid övergångställen. Jag har blåst på dina skrubbsår och flätat ditt hår i tusen flätor. Jag har tröstat dig, och jag har hittat på olika röster till alla dina gosedjur och jag har bevarat alla dina hemligheter, till och med dom du inte vet att jag känner till.

Det enda jag vill är att du blir lycklig. Och att du aktar dig för eld och djupa vatten. Och att du aldrig, aldrig springer bort ifrån mig i den mörka natten.

Jag älskar dig mest i hela världen."

Saga tog hål i öronen i våras. På hennes födelsedag fick hon nya. Idag såg jag att det såg konstigt ut. Minsann. En stor, fet infektion. Massor av var. En hysterisk mamma, som gjorde sitt bästa för att hålla sig lugn. Det gjorde sååå ont på henne, jag vet själv. Och hon var så sjukt duktig. Nu sitter mina läkringar i hennes öron, och det kommer bli fint.

Men det är så... Saga. Duktig. Alltid och jämt. Och jag önskar att hon visste att hon inte behöver. Att hon är bara 4 år. Men behöver inte vara duktig då.

Och ibland gör det ont i mitt mammahjärta. Lilla unge, vart ska det sluta, när du vid fyra års ålder är så otroligt omtänksam, osjälvisk och rakt igenom snäll.

Du kommer att bli ledsen, sårad och fan allt. Och jag hatar tanken på det. Been there, done that. Ska du verkligen behöva känna allt som jag en gång känt? Min älskade lilla fis.

Jag vet att man ska njuta av nuet, och tro mig, det gör jag. Men man kan ändå inte låta bli att ramla iväg i tankarna... När man läser något så sant, som Jessicas fina brev.

Slutsvamlat.

Eller, snarare, minneskortshaveri. Kortet är låst på nåt sätt. Vet inte riktigt hur jag får till det, men så är det.

Barnfritt, was the word!

Barnen åkte till Farmor och Farfar igår eftermiddag. Tidigt i morse bar det av till Tomteland! Spännande.

Vilken tur barnen har, som har både och Mormor/morfar och en Farmor/farfar som hittar på massa kul med dom, när vi fortfarande är lite låsta med valpis. Guld värt.

Såg igår fort vi ut till skogen efter vi lämnat barnen. Bosse sprang bort lite energi, och vi plockade lite svamp. Sen hem och fixade mat. Entrecôte, vitlökskroketter, vitlökssmör och smörstekta kantareller. Gissa om det var gott!

Sen tog vi en dusch, fläskade ner oss i soffan med kaffe, chokladpudding och hiskeliga mängder grädde. Sen somnade vi gott vid tio. Jocke smet till jobbet vid fyra, men jag sov sååå gott. Ut med Bosse en sväng vid sex, sen sov vi vidare till halv nio. Sjukt skönt.

Sen fick Bosse lite mat, sen drog jag på mig kläder och skor och så bar det av på en liten skogspromenad. Blir betydligt enklare när stövlarna kommer idag. Nu knallar jag runt i mina vinterskor. Vaaarmt!

Så nu har jag ätit lite frukost, tagit en dusch och sitter här med en stooor latte. Inte ofta jag använder min lilla visp nuförtiden, men ibland får jag till det. Är ju hälften hälften när det gäller kaffe och mjölk. Ska vara hälften hälften. Och då underlättar det nästan om mjölken är varm. Slipper sippa kallt kaffe. Och lite fluff på toppen gör susen.

Det här vad nog det mest ointressanta inlägg på länge. Så nu ska jag göra något annat.

Over.

Japp.

Regnkläder och stövlar är beställda. Kommer med Ellos-Express på tisdag eftermiddag. Så på Onsdag när vi vaknar är himlen klarblå.

Så nu vet ni det.

Störthäftigt!!!

http://www.youtube.com/watch?v=je1KOcBYGjM&feature=related