Japp. Den har dagen har bara rsuchat iväg!

Städning hela förmiddagen. Sen dök Jill upp på kaffe. Till Sagas stooora förtjusning.

När Saga var 6 månader flyttade vi till Söderbärke. Och blidde grannar med Jill. Under sommaren -06 var dörrarna mellan oss konstant öppna. Massor av kaffe. Och lika mycket skratt.

Och jag har saknat det. Jag har fantastiska grannar nu med, verkligen. Men där bodde vi verkligen... "på varandra"... liksom.

Saga var redan då överförtjust i Jillsan. Vilket inte är så svårt.

Frågade henne nu, innan Jill kom, om hon kom ihåg henne. Men näää, det gjorde hon inte. Men någonstans där bak, långt där bak i huvudet, så fanns nog allt kärleken till Jillsan kvar. Saga blev alldeles överförtjust.

Och vid kvällsmaten sa hon att hon hade haft en sååå bra dag. Då frågade jag vad som hade vart bäst under dagen.

- Vad hette hon nu då... Hon med mörkt hår...? Jill! Hon var bäst. Hon var kärlek.

Sug på den du, Jillsan. Finare komplimang än så får du inte.

Senare på ettemiddan kom Bosses bror, Wille. Hejochhå. Det busades, kan man säga. Wille var lite mindre, i kropp, huvud, nos, allt. Lite mer nätt, på nåt sätt. Kul hade dom iallafall, och nästa gång är det vår tur att åka till Håksberg.

Färgning av kläder på gång i tvättmaskinen. Håller på att bearbeta mannen att vi ska gå ut i morgon. Vi är ju barnfria. Och jag är sugen. Har ju suttit inne i typ... fyra veckor. Jocke har ju jobbat under dom veckorna, så han har ju träffat lite folk.

Men jag har ju suttit här... Så jag längtar ju ut!

Vi får se. Brukar ju få min vilja igenom. Mohaha.

Kolla in senaste skomodet. Hihi.

Jag blir glad när någon från förut har av sig. Någon som man tänkt på, saknat emellanåt och vart på väg till några gånger. Men alltid kommer något iväg.

Idag fick jag ett samtal, och snart får jag kaffebesök.

Jag blir glad, när någon man kanske trodde glömt en, helt plötsligt dyker upp igen.

Det måste ju betyda att man verkligen uppskattade varandra, då. Efter man tänker på varandra, nu.

Snurr, snurr, snurr.