Vad skulle vi göra utan dig, farmor?

I vått och i torrt, alltid och närsomhelst så ställer du upp. Du är aldrig omöjlig, och barnen avgudar dig.

Tack, tack, tack för att du finns.

Kunde ju inte för något i världen låta bli att tänka på min fina flicka, när jag läste senaste numret av Mama.

Jesscia Gedins svallande kärleksbrev till hennes dotter, Isa.

Åh, som man verkligen känner så. Så många gånger man tänkt dessa tankar.

Min fina, vackra, kloka flicka. Vacker som en dag, men ögon som kommer krossa många hjärtan.

" Om jag kunde skulle jag skydda dig från allt ont, vara din mamma, ditt penicillin, din livvakt, din konsult, dina goda fe, din bästa vän, den som alltid lyssnar, den som alltid finns där. Men redan nu har det börjat. Längtan, kärleken, livet. Det där obegripligt orättvisa och hjärtskärande: flickor som inte kan leka tre, snorungar som knuffas i rutschkanan, getingstick på stranden, vatten i öronen, önskningar som inte går i uppfyllelse, blåmärken, besvikelser och brustna hjärtan.

Och snart får din fot inte längre plats i min handflata, och bitar av dig kommer att sticka ut i kylan fast jag kramar dig så hårt jag kan och sen, vips bara, så är du 17 år och fylld av sorg och hemligheter.

---  Du kommer att sitta där med sotiga nattögon, på väg hem på midsommardagsmorgonen, med barr i håret, skrynkliga kläder, och hjärtat ihopknycklat i väskan ---

Men, du, älskling, jag kommer alltid att vara din mamma. Jag kommer alltid att älska dig. Vem du än är, hur du än blir, vad du än gör. För jag har hålligt din varma hand i min vid övergångställen. Jag har blåst på dina skrubbsår och flätat ditt hår i tusen flätor. Jag har tröstat dig, och jag har hittat på olika röster till alla dina gosedjur och jag har bevarat alla dina hemligheter, till och med dom du inte vet att jag känner till.

Det enda jag vill är att du blir lycklig. Och att du aktar dig för eld och djupa vatten. Och att du aldrig, aldrig springer bort ifrån mig i den mörka natten.

Jag älskar dig mest i hela världen."

Saga tog hål i öronen i våras. På hennes födelsedag fick hon nya. Idag såg jag att det såg konstigt ut. Minsann. En stor, fet infektion. Massor av var. En hysterisk mamma, som gjorde sitt bästa för att hålla sig lugn. Det gjorde sååå ont på henne, jag vet själv. Och hon var så sjukt duktig. Nu sitter mina läkringar i hennes öron, och det kommer bli fint.

Men det är så... Saga. Duktig. Alltid och jämt. Och jag önskar att hon visste att hon inte behöver. Att hon är bara 4 år. Men behöver inte vara duktig då.

Och ibland gör det ont i mitt mammahjärta. Lilla unge, vart ska det sluta, när du vid fyra års ålder är så otroligt omtänksam, osjälvisk och rakt igenom snäll.

Du kommer att bli ledsen, sårad och fan allt. Och jag hatar tanken på det. Been there, done that. Ska du verkligen behöva känna allt som jag en gång känt? Min älskade lilla fis.

Jag vet att man ska njuta av nuet, och tro mig, det gör jag. Men man kan ändå inte låta bli att ramla iväg i tankarna... När man läser något så sant, som Jessicas fina brev.

Slutsvamlat.