Är väl inte direkt någon överdrift när det kommer till Elin Sigvardsson.

Varför kommer hon liksom aldrig... ut? Hon är ju briljant.

Aldrig förr har så mycket tid gått så fort
tänker på alla saker vi har gjort
sen den dagen du och jag blev ett par
är det ett år, tolv månader, trehundrasextiofem dar

Men alltid samma känsla, även att vi förändras
och lågan brinner trots att vindarna har blåst hårt ibland
och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig

Jag minns allt, det finns inget rum som är tomt
ser hur det goda berövar oss på allt ont
och jag tar vara på varenda minut
så låt mig vandra här på vår väg utan slut

Och alltid samma känsla, även att vi förändras
vi lyser starkt och klart fast tiden borde satt sina spår
och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig

Kom och lägg din kind mot min
dröm om oss om du somnar in
jag är här hos dig

Och det är alltid samma känsla, även att vi förändras
vi lyser starkt och klart fast tiden borde satt sina spår
och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig

Jag är trött. Jag har feber till och från. Jag mår illa. Jag är dålig i magen. Jag svettas för minsta lilla ansträngning.

Dagen rapport.

Med andra ord, jag har tagit den där förbannad karensdagen idag. Jag ooorkar inte. Det gör liksom ont i hela mig. Trött. Slut. Halsen. Blod i näsan.

Stackars, stackars, stackars lilla jag.

Så jag blir hemma i morgon också, sen får vi se. I morgon ska jag skjutsa barnen till dagis när vi vaknat och myst en stund. Sen ska jag ligga i soffan hela dagen. Kanske hyra en film eller så. Bara vila.

Blev liksom inte riktigt så idag. Tussi har ju kastrerats och öronmärkts. Vi hade fått tid 10.30 hos Torkel. Perfekt, tänkte jag, då kan jag lämna in henne och hämta henne sen. Kompa en stund, åka dit med henne, sen hämtar Jocke henne. Det var min plan. Den sprack ju eftersom jag ändå var hemma. Men av fler anledningar också. Vi kom nämligen inte in förens 12.30 Så prisa gudarna att jag inte smet ifrån jobbet. Hade blivit liiite svettigt. Nu är iallafall båda missarna vaccinerade, öronmärkta och kastrerade. Och försäkrade. Vi ska bara maska av dom, sen är allt grönt. Känns bra.

Nu ska jag ta hand om min stek, huslig som jag är. Vore kanske bra att få i sig något annat än blåbärssoppa.

... För det är Sagas födelsedag! Hurra, hurra, hurra!

4 år sen! Vart har tiden tagit vägen.

Var inskriven i Falun redan, pga havandeskapsförgiftning. Hade vart en otroligt tung graviditet, med blödningar och andra komplikationer.

Var hemma över natten på permission, skulle vara tillbaka i Falun 09.00 för ronden, på Söndag morgon.

Vaknade vid ett-tiden för att gå och kissa. Till min stora glädje hade slemmisen gått! Det här var två dagar över tiden. 40+2.
Väckte Jocke och berättade, somnade sen lugnt om.
Vaknade ungefär en timme senare av att det började mola, som magknip, eller mensvärk, kanske. Halvsov genom natten, men vid sextiden bestämde vi oss för att åka upp, eftersom jag ändå hade min plats där.
Dagen rullade på. Förvärkar med jämna mellanrum. Öppen en centimer eller något sånt ynkligt. Natten blev värre. Fick tabletter att sova på, och sov väl i två-tre timmar. Sen gick vi upp på förlossningen för att bada.
Ner till avdelningen igen. Duschade tre gånger på natten, var det enda som lindrade. Sammandragningarna kom nu med ca 4-5 minuters mellanrum.
På morgonen bröt jag ihop och funderade hur jag skulle orka. Läkarundersökning, som visade att jag var öppen två centimeter. Allt detta för 2 cm?!

Det var sedan tidigare bestämt att min syster skulle vara med på förlossningen. Så mamma skjutsade upp henne, och de klev in i rummet mitt i en sammandragning. Anna vände och klev ut, kvar blev istället mamma!

Petade i mig lite mat under dagen, och vid femtiden fick vi äntligen komma upp på förlossningen. Då öppen 3 cm.

Fick en alldeles underbar barnmorska (Ulrica Lignell). Hon hjälpte mig med bad, och lite senare lustgas. Lustgasen var ljuvlig och jag älskade det!
Öppen 4 centimeter när hon går hem för kvällen och helvetet börjar.

In kommer en ny BM och presenterar sig. Tar hål på hinnan, sen ser jag inte henne mer. Nästa BM. Varför det blev så vet jag inte, har ingen förklaring.
Skulle gå på toaletten, och det började rinna massa vatten. Blev lite skrajsen, så jag bad mamma hämta BM. Men hon kom inte.
Jag blev otroligt ledsen och grät samtidigt som jag snyftade fram att det inte kändes som att dom hade tid för mig.
Det har vi inte heller, säger hon då!
Meningen som förstörde hela min förlossning.

Öppen 5 cm, då jag ber om EDA.
Efter första försöket vrålar jag rakt ut. Vilken smärta! Jocke säger att jag inte vill mer, men det skiter dom fullständigt i. Trots att jag i mitt förlossningsbrev skrivit att om jag av någon anledning inte kan föra min talan, så vet Jocke hur jag vill ha det.
Sex gånger till försöker dom.
Hade en ring med sju små hål, var alldeles blå.

Fortfarande öppen 5 cm. Har inte öppnat mig alls efter BM:s kommentar. Det handlar om nästan 3 timmar.

Kräver snitt. Får tjata i en timme. Vi är helt uppgivna både jag och Jocke. Finns ingen ork till något alls.

02.10 14/6 kommer lilla Saga till världen. Jag sover som en stock, men hennes pappa och mormor finns där. 4100 g tung, och 52 cm lång. Mörkt hår och alldeles overkligt vacker.

Jag vaknar vid 6-tiden, och rullas direkt upp på förlossningen där min familj väntar. Får en liten bebis på magen, här är din dotter.
Otroligt märkligt.

Men ut kom hon. Allt gick bra till slut, och vi åkte hem på förmiddagen 16/6.

Det är 4 år sedan. Saga Anna Linnéa A.K.A Värstingen.

4 år sen... Och nu sitter hon här i soffan. Ett svintoruffs i håret, om heter duga. Vi har nyss bytt hennes örhängen, utan ett pip. Hon pratar om cirklar, fyrkanter och trianglar. Och när jag gör köttbullar, så säger hon med lenaste rösten: Mamma, du är bäst i världen på att laga mat.

Min kicka.

Nu ska jag gå och göra princesstårtor.

Fick hem en Mama i lådan här i veckan. Nu på eftermiddagen fick jag tid att lägga mig och läsa den. Ett repotage med Unni Drougge. Usch, tänkte jag. Me Don´t like. Men jag gav det en chans.

Och jag grät. Det var sååå fint.

Saker jag önskat att jag vetat när barnen var små:

Jag kan tänka mig att åtskilliga känner igen sig i följande: Man är tokstressad, kanske grubblar över något som gått snett på jobbet, eller bara har för mycket att tänka på i största allmänhet. Barnet vill visa ett eller annat, en teckning kanske, eller vill berätta knaggligt och omständligt om en händelse på dagis. Man tittar, men ser inte. Man lyssnar, men hör inte. Det är fullkomligt mänskligt. Jag var där. Ganska ofta om jag ska vara ärlig. Och som jag stör mig på det nu! Alla tillfällen då jag kunde taggat ner, lagt ifrån mig några måsten, dragit ett djupt andetag och bara varit med, om ni förstår. Jag tror att detta är vad som avses med mindfulness.

Många sådana ögonblick går dessvärre förlorade i den moderna förälderns hektiska vardag. Det är synd. För de kommer aldrig åter. Och då vill man ju bara gråta sådär tjugo år senare. Tänk på det när ni ännu kan välja. Ett legobygge är nämligen en skulptur som väntar på en viktigt recension. En stammande redogörelse för ett litet dagishyss är de första övningarna i konsten att sammanfatta. Fem minuter kan man avvara.

 ---

 Den största behållningen av åren då barnen väte upp är utan tvivel de mest triviala rutinerna och inte de extraordinära utsvävningarna.

Det är så fantastiskt klockrent!

Mina älskade, fina ungar sover. Trötta efter en hel dags kalasande. Mer blir det i morgon.

Som jag älskar och avgudar dessa små liv. De fantastiska små människor dom är. Och jag hoppas, så innerligt, att jag ge dom det dom behöver. Det där lilla extra. Att jag ger dom en minut, och kanske struntar i dammsugaren, eller disken, eller vad det nu kan vara. Att dom känner att dom blir lyssnade på, hörda, respekterade. Att jag får dom att känna som som stora och starka människor. Att jag får dom att förstå att dom kan, allt, bara dom vill. Ingenting är omöjligt.

Tänk att det är fyra år sedan, exakt just nu, som jag låg där på förlossningen, hårt hållandes i min älskade lustgas.

I morgon fyller Saga fyra år. 4 år? Hjälp.

Ja, mina vänner.

Länge och väl har jag irriterad mig denna skitiga reklam: Du kan fråga oss vaaad som helst!

Idag fick jag nog, gjorde slag i saken, så att säga. Kunde inte hålla mig. Är det på riktigt eller vad sysslar dom med, tänkte jag. Och samtidigt plitade jag ihop ett sms.

- Vilket datum gite sig Lisa & Joakim Hillbom?

Gick någon minut, sen fick jag sms om att deras tjänst var oootroligt populär, så min fråga var placerad i kö.

Några minuter till, sen dyker det här ner i min funk:

Vi tror att dem gifte sig förra våren, på en udde i skärgården. Det var så vacker att ingen som var där kunde hålla sig från att gråta. Nu har de ett underbart förhållande. Ha en fortsatt trevlig kväll.

Jag vet att vi gifte oss, hemma på altan, i Oktobet -07, i regn och rusk. Och ja, vi har ett underbart förhållande.

Men, what the fuck? Varför går jag på sånt här? Trodde jag verkligen på det?

Nu vet ni. Ni andra, om det finns någon, som undrar. Gå inte på det. Det är inte sant.

Här är han! Världens finaste Bosse.

Sitter på jobbet. Har precis haft ut lunchen. Är lugnt idag. Typ 11 barn. Lite skönt, om jag får säga det. Känner mig inte helt hundra. Trött, slut och ont i huvudet.

Laddar inför helg med kalas. Både Lördag och Söndag. Pust. Men det blir nog bra. Hade vart trevligt om vi kunde ha vädret med oss, så vi slipper vara inne med tio kottar. Men sån tur har vi väl inte. Blir nog bra ändå.

Idag ska vi hälsa på Bosse! Ska bli så spännande att se honom nu. Han såg ju bara ut som en liten svart grisunge när vi valde ut honom. Kul att se vad barnen säger. Kameran är med, så kort kommer ikväll!

Over.

Så känns det. Hallå? Vad händer? Vart är vi på väg? Är det såhär vi vill ha det? Vem ska ta ansvar?

Vissa saker och händelser berör på ett sätt som inget annat.¨

Therese Johansson Rojo.

Vad i hela världen kan hon ha gjort för att förtjäna detta öde? Det är så sjukt gräsligt, brutalt och overkligt.

Hur kan en 15-årig tjej planera ett mord? Vad är fel?

Jag får ont i magen och allt jag kan tänka på är mina egna barn. Allt dom kommer utsättas för. Alla risker. Allt som är farligt. Alla som är dumma. Allt som jag och deras pappa inte kan skydda dom emot. Allt som dom måste gå igenom, drabbas av. Hjärterkross, svek av den man trodde var närmst och en himla massa annat. Första fyllan.

Nä. Stopp ett tag.

Saga fyller 4 år på Söndag. Nu saktar vi ner farten lite.

Tänker på alla som på nåt sätt är drabbade av det här sjuka som hänt. Tänker på er sååå mycket.