Fick hem en Mama i lådan här i veckan. Nu på eftermiddagen fick jag tid att lägga mig och läsa den. Ett repotage med Unni Drougge. Usch, tänkte jag. Me Don´t like. Men jag gav det en chans.

Och jag grät. Det var sååå fint.

Saker jag önskat att jag vetat när barnen var små:

Jag kan tänka mig att åtskilliga känner igen sig i följande: Man är tokstressad, kanske grubblar över något som gått snett på jobbet, eller bara har för mycket att tänka på i största allmänhet. Barnet vill visa ett eller annat, en teckning kanske, eller vill berätta knaggligt och omständligt om en händelse på dagis. Man tittar, men ser inte. Man lyssnar, men hör inte. Det är fullkomligt mänskligt. Jag var där. Ganska ofta om jag ska vara ärlig. Och som jag stör mig på det nu! Alla tillfällen då jag kunde taggat ner, lagt ifrån mig några måsten, dragit ett djupt andetag och bara varit med, om ni förstår. Jag tror att detta är vad som avses med mindfulness.

Många sådana ögonblick går dessvärre förlorade i den moderna förälderns hektiska vardag. Det är synd. För de kommer aldrig åter. Och då vill man ju bara gråta sådär tjugo år senare. Tänk på det när ni ännu kan välja. Ett legobygge är nämligen en skulptur som väntar på en viktigt recension. En stammande redogörelse för ett litet dagishyss är de första övningarna i konsten att sammanfatta. Fem minuter kan man avvara.

 ---

 Den största behållningen av åren då barnen väte upp är utan tvivel de mest triviala rutinerna och inte de extraordinära utsvävningarna.

Det är så fantastiskt klockrent!

Mina älskade, fina ungar sover. Trötta efter en hel dags kalasande. Mer blir det i morgon.

Som jag älskar och avgudar dessa små liv. De fantastiska små människor dom är. Och jag hoppas, så innerligt, att jag ge dom det dom behöver. Det där lilla extra. Att jag ger dom en minut, och kanske struntar i dammsugaren, eller disken, eller vad det nu kan vara. Att dom känner att dom blir lyssnade på, hörda, respekterade. Att jag får dom att känna som som stora och starka människor. Att jag får dom att förstå att dom kan, allt, bara dom vill. Ingenting är omöjligt.

Tänk att det är fyra år sedan, exakt just nu, som jag låg där på förlossningen, hårt hållandes i min älskade lustgas.

I morgon fyller Saga fyra år. 4 år? Hjälp.

Ja, mina vänner.

Länge och väl har jag irriterad mig denna skitiga reklam: Du kan fråga oss vaaad som helst!

Idag fick jag nog, gjorde slag i saken, så att säga. Kunde inte hålla mig. Är det på riktigt eller vad sysslar dom med, tänkte jag. Och samtidigt plitade jag ihop ett sms.

- Vilket datum gite sig Lisa & Joakim Hillbom?

Gick någon minut, sen fick jag sms om att deras tjänst var oootroligt populär, så min fråga var placerad i kö.

Några minuter till, sen dyker det här ner i min funk:

Vi tror att dem gifte sig förra våren, på en udde i skärgården. Det var så vacker att ingen som var där kunde hålla sig från att gråta. Nu har de ett underbart förhållande. Ha en fortsatt trevlig kväll.

Jag vet att vi gifte oss, hemma på altan, i Oktobet -07, i regn och rusk. Och ja, vi har ett underbart förhållande.

Men, what the fuck? Varför går jag på sånt här? Trodde jag verkligen på det?

Nu vet ni. Ni andra, om det finns någon, som undrar. Gå inte på det. Det är inte sant.