Tänk vad ett hus kan betyda.

När mamma och pappa sålde huset vi vuxit upp i, kändes det helt ok.

Men ju längre tid som gått... ju mindre ok känns det, på nåt sätt.

Dom senaste två dagarna när jag gått med Bosse, så har jag gått förbi där. Och jag... Jag får kli, på nåt sätt.

Vad gör dom där? Hur kan dom ha målat dörren vit? Undrar vad dom gör där inne?

Allt som hänt där, allt vi gjort och vart med om. Alla fina minnen. Alla mindre fina minnen, men som fortfarande hände där. I huset. Allt roligt. Allt, allt, allt.

Jag förstår att dom flyttade. Det skulle jag också ha gjort. Och den dagen alla mina (2?) barn flyttar, så kommer nog inte vi heller bo kvar.

Men jag hoppas att mina barn kommer ha den känslan för det här huset. Den där fina känslan, att det alltid är hemma. Den största tryggheten.

Och jag stör mig som satan på att någon annan bor där nu, och säkert kommer skaffa barn som kommer växa upp där.

Nog svamlat. Jag är glad att vi skaffade hund. Han kommer få mig att må bra. Det vet jag. Vad ljuvliga dessa promenader är! Även om jag kanske inte säger samma sak när det är 20- grader ute...

I morgon är det storhandling som gäller. Månadsmatsedel, och handling därefter. Dyrt, men skönt. Behöver knappt handla något resten av månaden. Bara typ frukt och mjölk.

Nu fiser Bosse så illa, så jag får sluta blogga. För nu alltså.