Japp. Så är det.

Nu är det slut på ledighet. Och det känns... Jag vet inte. Det hade ju onekligen vart enklare och lättare om regnet vräkt ner. Men icke.

Igår fick vi en sån där dag. En sån där ljuvlig dag. Jag minns att jag skrev om en sån dag i slutet på Maj. En sån där ladda-batterina dag. Och det komiska med det hela är väl att det är samma ställe det handlar om.

Älskade Solla.

Fina, fina stugan, där jag sprungit sååå många somrar. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Det ifnns inget ställe man slappnar av mer på, som man njuter mer av lugnet, än på Solla. Farfars stuga. Och Carins. Och en liten bonusstuga.

Britta finns ju inte mer med oss. Men det är som Mamma säger. Man ser henne stå där på trappen med förkläde på, när man kommer med båten. Hon finns alltid kvar där. Oavsett.

Det finns inget ställe man blir mer barnslig på. Badar, fiskar och skrattar. Det är fantastiskt. Och alla borde ha rätten att ha ett sånt ställe.

Det är inte många dagar om året vi kommer ut dit. Eftersom det är taikon innan vi kommer hemifrån jämt. Vi är osams så det ryker i bilen. Svetten rinner. Är allt med? Vad har vi glömt? Mat, kläder, hund, barn och gud vet allt.

Men när vi väl kommer dit. Åh. Allt bara släpper. Och jag önskar sååå att jag hade möjlighet att vara där mer. För det är det finaste stället i världen, i mitt hjärta. Och jag vill så fantastiskt gärna att mina barn ska känna samma sak.

Nu till den trista vardagen igen!

Full rulle, hela dagen. Hela huset är städat, fönster tvättade, sängar renbäddade, typ fyra maskiner tvättade och torkade OCH ihopvikta.

Linus har inte arbetat hårt, men han däckade minsann ändå... Hihi.

Jobb i morgon, men för barnen blir det lugnt ett tag till. Jocke har två eftermiddagsveckor framför sig, så dom slipper antagligen dagis helt under den tiden.

Nu ska jag fixa frakten på ett traderapaket, sen är det kaffe och en dusch!

Over.