http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/08/sommar-del-2-forsta-dejten-med-amanda

Sååå fint skrivet.

Jag älskar min man. Verkligen. Vad vore jag utan honom? Han är en alldeles fantastisk människa. Lugn, trygg och så otroligt full av kärlek.

En finare pappa till mina barn kan jag inte ens drömma om. En bättre människa att dela mitt liv med finns inte.

Men. MEN:

P L A N E R I N G S F Ö R M Å G A N ! ? ! ? ! ? ! ? ! ?

Är det genetiskt? Eller, vad är det för fel? Efter en timmes ältande med tanta (Grannfrun) så kan jag bara konstatera. Det är en gen, eller en kromosom eller något liknande, som gör att det är såhär.

Huuur kan det komma sig att dom inte ha någon känsla, över huvudtaget, för planering. Notera att jag inte anklagar min man endast för något. Utan hela jävla manliga släktet. What´s missing? Hur kan det komma sig att jag hinner så otroligt mycket mer på en förmiddag än vad han gör?

Rör det aldrig deras rara små hjärnor att alla barnens byxor är för små? Att man kanske skulle ta fram någon mat ur frysen? Att man måste handla hem vissa grejer innan dom tar slut?

Hur kan det komma sig att min hjärna fungerar som så att jag noterar allt i skafferi, kyl och frys. Att jag lägger det i ett fack i mitt huvud, "alltsomärpåvägatttaslutfacket". Att jag sen öppnar det facket när jag kommer till affären nästa gång. Och vips, så är det aldrig slut på något hemma här.

Hur kan det komma sig att jag redan i slutet på Juli börjar fundera över vinterkläder? Hur kan det komma sig att overallerna redan är fixade? Att det ligger namnade, nya fingervantar i deras lådor?

Kanske skulle skippa att bry mig i skorna... Får se när det står nya, fina skor på hyllan?

Många gånger uppfattas vi nog som tjatiga. Men vad fan beror det på?

Jag blir inte trött av att dammsuga. Eller sätta på en tvättmaskin. Eller laga köttfärsås. Eller packa en väska.

MEN:

Jag blir så fruktansvärt trött på att min hjärna aldrig får vila. Aldrig, aldrig, ALDRIG!!! Det mal, konstant och ständigt. Alla dessa tankar. Och detta eviga planerande! Organisera, planera, fundera... När ska vi göra det där? Hur ska jag hinna med det där? Måste jag göra såhär för att det där ska funka? Den tanken tror jag aldrig har susat förbi i ett manshuvud.

Födelsedagspresenter? Vem handlar dom? Vem slappnar lugnt av och tänker; det är nog fixat.

Jag älskar min man. Han är mitt livs fynd. Han tvättar, stryker, städar och fixar. Han är den finaste, finaste pappan i världen.

Men snälla Gud, pilla in den här planeringsgenen i hans huvud innan jag blir knäpp!!!

Amen.

PS. Och ändå var det mitt fel att vi inte fick ketchup på korven! DS.