Jag har många kusiner. Mest på min mammas sida. Vi ses inte jätteofta. Väldigt sällan, faktiskt. Alldeles för sällan.

Och dom gånger vi ses, så kommer det alltid vara... fel. Konstigt. För någon fattas. Kommer alltid fattas.

Lilla Johan. En av alla mina fina kusiner. Han försvann från oss i Augusti 2007. En olycka, på hans moped.

På en sekund förändrades världen för så många människor.

Jag minns allt från det dygnet. Från den sekunden telefonen ringde, jag valde bort samtalet för det var alldeles för sent på kvällen. Sov ju nästan. När det ringde igen, ett par sekunder efter. Den sekunden jag fattade att nåt har hänt.

Jag minns allt. Alla känslor. Jag kan blunda och se allt framför mig. Omtumlande, overkligen och orättvist.

En olycka berör så himla många människor. En mamma och en pappa. En mormor och en farfar. En moster. En bästa vän. En flickvän. En hel skola. En hel by.

Och någonstans tycker man att barn - för det är fasiken det dom är - borde lära sig. Alla dessa småpojkar, som tror att dom är odödliga. Vad är det för en gen i deras hjärnor som uppenbarligen är ur funktion? Varför lär dom sig aldrig, aldrig, aldrig?

I natt har det vart en olycka, och en 16 årig pojke är allvarligt skadad.

Samtidigt som jag blir otroligt ledsen - jag är ju själv mamma - så kan jag inte låta bli att bli förbannad. Jag blir förbannad, för det är så jävla onödigt! Jag blir förbannad för att jag har själv en son!

Och jag vet inte ens vad jag vill ha ut av det här inlägget... Mer än att det är alldeles fruktansvärt.

Till Linusen. Finaste korven. Lyssna på mamma nu:

När du blir en större pojke, så ska du vara försiktig. Du ska förstå hur skört ditt liv är. Du ska förstå att allt kan vändas uppochner på en sekund. Du ska förstå, veta och tänka på att vi älskar dig. Att vi alltid kommer att vänta på dig. Din stol vid köksbordet kommer alltid stå tom, tills du kommer hem och ska äta din kvällsmat. För du ska alltid komma hem. Hel.

Du måste alltid komma hem, hel.

Nu tror jag att jag har kommit på det. Kläckt idén för upplägget på den här bloggen.

Jag vill inte lägga ner den. Ibland så har jag ett sånt enormt behov av att ventilera. Men bara ibland. Och då kanske det blir långa inlägg. Kanske lite djupare.

Däremellan så kanske jag inte har så mycket att säga. Vardagen rullar på liksom. Inte så mycket spännande att förtälja. Då kanske det inte blir tre inlägg om dagen.

Som sagt. Bloggen kommer vara kvar. Men kanske användas mer sparsamt. För min egen skull. Jag avsäger mig inlägg som att idag har vi ätit korv och makaroner. Hejdå.

Det är inte intressant. Och då skriver jag för er. Förstår ni skillnaden? Jag skriver inte för att lätta på trycket, utan för att jag känner att jag borde.

Idag har det hänt en sån grej. Så jag måste lätta på trycket. Men det är så viktigt. Så jag gör ett nytt inlägg, banne mig.