Tänk att man kunde känna så. En sån överrumplande kärlek. En sån känsla av att man skulle göra allt, verkligen allt, för att mina älskade barn ska må bra. Hur man från att vara en liten mes, helt plötsligt blir som en lejonhona.

Slåss med näbbar och klor.

Det är övermäktigt.

En känsla som bara kom över mig när jag såg Linusen ligga i vår säng och middagstryna.

Värmen som sprider sig i kroppen, när jag vet att jag ser till att han är ren, och har kläder på kroppen, äter bra mat, känner sig älskad, blir en trygg liten människa. Jag är den viktigaste personen i hans liv, tillsammans med hans pappa.

Överväldigande.

Söndag, och det snöar.

Funderar på att baka lussebullar... Får se. Om jag hittar någon ork.

Barnen pysslar, maken plockar skräp till återvinningen.

Håller på att värma lite lasagne i ugnen till lunch. I love rester.

I morgon är det full rulle igen. Dagis, och tidigar mornar. Det ska nog ordna sig.

Håller alla tummar och tår för att barnen (och vi) faktiskt ska få vara friska.

Livrädd för vattkoppor eller kräksjukor. Nu räcker det för oss.

Blir nog en barnfri vända till västerås i helgen. Lite IKEA och lite annat.

Vi är lite sugna på en hotellnatt också. Vi behöver en paus efter en månad av sjukdomar. Får se om farmor vill vara barnvakt.

Over and out.