Trodde fasiken inte det. Det är har vart sjukt intensiva småbarnsår.

Jag har gråtit och slitit mitt hår efter veckor av sömnlösa nätter, kolik och läckande bröst. Jag har kvidit av smärta efter mina snittsår. jag har blivit fullständigt nerspydd, gång, på gång. Tvättat, tvättat och tvättat. Oroat mig och ångrat mig, och vart redo att kasta ut ungen genom fönstret!

Men skit, nu skulle jag lätt kunna tänka mig en till knoddas.

Tänk, ett litet huvud. Fjunigt hår. Den där doften. 3 kg bebis. Åh. Blir alldeles sjuk.

Men nej. Jag vill så mycket först. Vi ska renovera, spara pengar, och -viktigast av allt-  jag ska försöka finurla ut vad jag vill göra. Plugga, jobba... Ja.

Men jag ska ju bli moster. Världens stoltaste moster. Som redan har köpt massor av uppsättningar bebiskläder, trots att kärnan bara är 14 veckor. Längtar.

Japp. Så blir det här hemma. Våra kids får så sjuuukt mycket. Helt seriöst. Förra året räknade vi ihop det till typ 50 klappar. Tror du dom bryr sig i vilka som är från oss, hur många dom fick? Tror du dom uppskattar det efter en vecka?

Nix. Dom är 1 och 3 år. Dom vet ingenting.

Så, såhär blir det. Vi köper något litet åt dom, sen har vi istället bokat en natt på ett lite lyxigare hotell i Örebro, coh så blir det leklandet, för hela slanten. Tror det kommer bli sååå uppskattat!

Känner mig piggare idag. Efter lite meducin! Blir dock hemma hela veckan ändå.

Barnen är på dagis, Jocke har åkt till jobbet. Så nu är det uppladdning av batterin till eftermiddagen. Saga har beställt köttbullar. Kul. Inte.

Har suttit och sökt lite jobb, se om det blir napp på något. Vill göra något nytt och tjäna lite mer pengar, än den här jävla slavlönen.